Etikett: utmattning

Okategoriserade

Lediga onsdagar

Onsdag är min lediga dag.
Jag jobbar deltid, är tjänstledig på 25 procent. Inte för att få utrymme för skrivande eller nåt annat kreativt, utan för att fungera som människa. Återhämtning.

Det är dels en kvarleva från utbrändheten, för att jag själv ska må okej. Men också en effekt av att vara ensamstående förälder, när ett av barnen inte passar i den mall samhället är byggt för. Mina lediga onsdagar ger mig lite mer utrymme, lite större sannolikhet att hänga ihop lite längre.

När jag fått iväg barn på onsdagsmorgonen så åker jag hem och sover igen. Det är en effekt av utmattningen: jag kan numera sova dagtid. Och jag behöver det. Ofta sover jag fram till lunch.

Resten av dagen försöker jag ta det lugnt. Kanske posta saker på sociala medier, eller hinna ikapp med viktiga saker jag inte hunnit eller orkat.

Idag är planen att packa klart inför bokmässan. Och ikväll är det en sån där kväll när jag egentligen behöver vara klonad, när jag ska vara på föräldramöte samtidigt som jag ska skjutsa till och hämta från aktiviteter.

Tyngst med att vara ensamstående sådana här dagar är dock att inte ha någon att bolla packandet med. Jag ska ha med mig extra böcker till mässan, ifall att. Och så ryggsäck och ytterkläder, som inte får vara med i montern när jag står där. Det finns inga förvaringsskåp på mässan, bara betald garderob. Och jag åker med buss från boendet till mässan. Tre kollin? Eller packa ihop allt i en väska?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

”Vi lever i ett för snabbt samhälle”

Det som stressar mig mest när det kommer till bokförsäljning är tiden. Tiden sen mina böcker kom ut.

Det är nu i runda slängar två och ett halvt år sedan min första bok släpptes. Drygt ett år sedan den tredje.

Innan böckerna släpptes hade jag ingen tanke på tidsaspekten. Jag tänkte mer att man släpper böckerna, och när de är släppta så finns de och kan säljas. Ingen egentlig bortre tidsgräns liksom.

I början gjorde jag några försök att kontakta bokhandlare på ställen jag har koppling till. Utan något egentligt gensvar. Men jag tänkte att det där kan jag ta efter hand.

Senare läste jag en kommentar från en av de stora bokhandlarna, i den stora författargruppen på facebook, skriva någon kommentar om att en bok bara är ny och intressant de första månaderna.

Och ja, det har hämmat mig. Varför ens försöka ta kontakt med bokhandlare om signeringar eller annat om de redan tycker mina böcker är passé?

Allt eftersom tiden gått har jag ju också fattat att det är så det funkar på alla arenor. De flesta bookstagrammare läser nästan bara nyutgivna böcker. Alla tävlingar och omröstningar om bästa bok i olika sammanhang handlar om det som är utgivet senaste året.

För mig var det verkligen en överraskning hur kortlivade böcker verkar vara nuförtiden. De allra flesta böcker jag läste under min uppväxt var ganska gamla eller jättegamla, med dagens perspektiv. Jag har väl inte riktigt hängt med, och hade inte fattat hur fruktansvärt bråttom det skulle vara precis när en bok släppts.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

När man får höra att man överreagerar

Det här ger tyvärr väldigt stor igenkänning.
Jag fick ofta höra att jag reagerade för kraftigt på olika saker. Jag blev för arg, eller för ledsen. Det skulle man inte bli. Och blev man det skulle man inte visa det.

Beroende på sammanhang och vilka personer som var inblandade gav det olika reaktioner.
Ibland ledde det till tillsägelser.
Ibland skrattade omgivningen åt mina reaktioner.
Ibland blev jag hånad.

Tillsägelser var nog i det långa loppet bättre. För det blev jag i alla fall arg på.

Skratt och hån däremot fick mig att krympa.

Sammantaget lärde jag mig att jag alltid måste tänka mig för innan jag reagerade på något. Känslor fick inte bara finnas, jag måste först analysera dem och komma fram till om de var okej, om de var rimliga enligt omgivningen, och om det dessutom var värt det risktagande det var värt att visa dem.

Att ständigt ifrågasätta sin upplevelse och sina känslor är inte en bra väg till att vara snäll mot sig själv. Istället lär man sig att bita ihop och kämpa på fastän man mår skit.

📖

En hel del av det där med att ifrågasätta sina känslor och tänka efter för mycket, så att man avstår från att agera på dem, har jag skrivit in i Ailsa, som är huvudpersonen i mina böcker om Elsinorien. Tyvärr gör det att saker blir onödigt krångliga.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Frustrationen över att aldrig kunna göra klart

Jag gillar att gå helt in i något. Jobba på med något och hålla på med det tills jag blir klar – eller tills det rimligtvis inte går att göra mer den dagen.

Rensa ogräs och bli klar med hela stora trädgårdslandet på en dag. Fixa alla ändringarna på en webbplats. Rensa mejl eller sortera bilder. Fixa alla ärendena i stan på en gång när man ändå är där. Skriva eller redigera. Sy den där klänningen.

Jag trivs med att gå helt upp i och göra klart. Men jag trivs också med att kunna avsluta alla trådarna jag har i huvudet i ett svep. För jag har ofta det: många trådar i huvudet. Saker hänger samman. Och för att jag ska få till avslut så behöver jag få fixat alla de där olika bitarna som hänger samman innan jag tappar bort dem.

Skriva ner? Jo visst, Men det blir så mycket mer komplext att skriva det än att hålla det i huvudet. Det är ju som en gigantisk mindmap. Och jag blir ännu tröttare av att försdöka få ner det som anteckningar. För då ser jag hela helheten på en gång, och det är tröttande i sig.

Det är en härlig känsla att jobba på med något. Jag vet inte om det ska kallas flow. Ibland handlar det ju om jobbiga saker, som att rensa ogräs fast svetten rinner ner i ögonen men ändå fortsätta, och bita ihop och ta sig över de där mentala kullarna som kommer när man egentligen för en kort stund vill ge upp.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

GRIT

Grit. Stundtals ett populärt uttryck.
Så här förklaras det i en artikel på forskning.se från 2017:

”Motivation är en motor i allt lärande. Forskning visar att en alldeles speciell sorts motivation är avgörande för att nå resultat i skolan – grit, eller det vi i dagligt tal kallar jävlar anamma.

Det är motivationen som gör att man kämpar vidare fast det tar emot och motivation slår ibland både IQ och talang när det gäller att nå resultat.”

Längre ner i artikeln står det också:
”Inom populärpsykologin brukar grit beskrivas som konsten att inte ge upp.”

Jag har nog grit. Jag är bra på att bita ihop och kämpa på. Göra det som göras ska. Fortsätta med det jag bestämt mig för. Fortsätta med det som måste göras. Även när det är motigt. Även när det får mig att få riktigt dåligt. Långt bortanför mina egentliga gränser. Jag kan koppla på ett läge där jag mer ser mig som en maskin: så länge det finns tid så kan man göra mer.

Det där är jättefarligt. Det har fått mig att gå ignorera min egen hälsa många gånger. Det har lett till utmattning och andra hälsoproblem.

Jag kämpar med att lära om. Med att lära mig att vara lat. Med att inte kräva max av mig själv – eller ens i närheten av max. Good enough, eller inte ens det. Och att åtminstone ge upp korta stunder. Men det är jättesvårt att lära om.

Och det där med GRIT … alltså, som jag ser det så är det något som kan vara rätt farligt.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Tillsammans blir det för mycket

Det finns så många saker att göra.

Dels finns det en massa roliga saker att göra. Saker som är kul, spännande, intressanta, givande, stimulerande.

Men det finns också saker man måste göra. Eller saker man borde göra. Ansvar.

Ansvar som man blivit tilldelad, på grund av vem man är.

Ansvar man tagit på sig, för saker man tycker är viktiga, eller ansvar som man tagit på sig för att ingen annan gjorde det. Ansvar som kändes okej i stunden, och kanske fortfarande gör det, om det inte vore för alla andra saker.

Var för sig är alla sakerna trevliga eller rimliga. Tillsammans blir det för mycket.

Men man vill inte svika. Vare sig själv eller de andra. Man vill rentav visa att man faktiskt klarar av det. Eller inte bara klarar av det, utan rentav kan göra det bra. Alla sakerna. Både de roliga – så att man inte sviker sig själv – och de jobbiga – så att man inte sviker dem man har ansvar för eller lovat att ta ansvar för.

Så man kämpar på. Så länge det går.

Sen går det inte längre.

Verklighet? Ja.

Stoff för en fantasyberättelse? Absolut!→ Läs resten av inlägget!