Frustrationen över att aldrig kunna göra klart

Jag gillar att gå helt in i något. Jobba på med något och hålla på med det tills jag blir klar – eller tills det rimligtvis inte går att göra mer den dagen.

Rensa ogräs och bli klar med hela stora trädgårdslandet på en dag. Fixa alla ändringarna på en webbplats. Rensa mejl eller sortera bilder. Fixa alla ärendena i stan på en gång när man ändå är där. Skriva eller redigera. Sy den där klänningen.

Jag trivs med att gå helt upp i och göra klart. Men jag trivs också med att kunna avsluta alla trådarna jag har i huvudet i ett svep. För jag har ofta det: många trådar i huvudet. Saker hänger samman. Och för att jag ska få till avslut så behöver jag få fixat alla de där olika bitarna som hänger samman innan jag tappar bort dem.

Skriva ner? Jo visst, Men det blir så mycket mer komplext att skriva det än att hålla det i huvudet. Det är ju som en gigantisk mindmap. Och jag blir ännu tröttare av att försdöka få ner det som anteckningar. För då ser jag hela helheten på en gång, och det är tröttande i sig.

Det är en härlig känsla att jobba på med något. Jag vet inte om det ska kallas flow. Ibland handlar det ju om jobbiga saker, som att rensa ogräs fast svetten rinner ner i ögonen men ändå fortsätta, och bita ihop och ta sig över de där mentala kullarna som kommer när man egentligen för en kort stund vill ge upp.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

GRIT

Grit. Stundtals ett populärt uttryck.
Så här förklaras det i en artikel på forskning.se från 2017:

“Motivation är en motor i allt lärande. Forskning visar att en alldeles speciell sorts motivation är avgörande för att nå resultat i skolan – grit, eller det vi i dagligt tal kallar jävlar anamma.

Det är motivationen som gör att man kämpar vidare fast det tar emot och motivation slår ibland både IQ och talang när det gäller att nå resultat.”

Längre ner i artikeln står det också:
“Inom populärpsykologin brukar grit beskrivas som konsten att inte ge upp.”

Jag har nog grit. Jag är bra på att bita ihop och kämpa på. Göra det som göras ska. Fortsätta med det jag bestämt mig för. Fortsätta med det som måste göras. Även när det är motigt. Även när det får mig att få riktigt dåligt. Långt bortanför mina egentliga gränser. Jag kan koppla på ett läge där jag mer ser mig som en maskin: så länge det finns tid så kan man göra mer.

Det där är jättefarligt. Det har fått mig att gå ignorera min egen hälsa många gånger. Det har lett till utmattning och andra hälsoproblem.

Jag kämpar med att lära om. Med att lära mig att vara lat. Med att inte kräva max av mig själv – eller ens i närheten av max. Good enough, eller inte ens det. Och att åtminstone ge upp korta stunder. Men det är jättesvårt att lära om.

Och det där med GRIT … alltså, som jag ser det så är det något som kan vara rätt farligt.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Tillsammans blir det för mycket

Det finns så många saker att göra.

Dels finns det en massa roliga saker att göra. Saker som är kul, spännande, intressanta, givande, stimulerande.

Men det finns också saker man måste göra. Eller saker man borde göra. Ansvar.

Ansvar som man blivit tilldelad, på grund av vem man är.

Ansvar man tagit på sig, för saker man tycker är viktiga, eller ansvar som man tagit på sig för att ingen annan gjorde det. Ansvar som kändes okej i stunden, och kanske fortfarande gör det, om det inte vore för alla andra saker.

Var för sig är alla sakerna trevliga eller rimliga. Tillsammans blir det för mycket.

Men man vill inte svika. Vare sig själv eller de andra. Man vill rentav visa att man faktiskt klarar av det. Eller inte bara klarar av det, utan rentav kan göra det bra. Alla sakerna. Både de roliga – så att man inte sviker sig själv – och de jobbiga – så att man inte sviker dem man har ansvar för eller lovat att ta ansvar för.

Så man kämpar på. Så länge det går.

Sen går det inte längre.

Verklighet? Ja.

Stoff för en fantasyberättelse? Absolut!→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!