Mitt språk har sin egen rytm och sina egna toner

Inom folkmusiken pratar man om blå toner. Det är toner som “egentligen” inte finns, så som vår allmänt accepterade tonskala ser ut. Blå toner är egentligen falska, enligt det gängse sättet att se musik.

Men de blå tonerna finns. De är vackra. Och de ger karaktär. De är inte där av misstag, de är tvärtom synnerligen avsiktliga. Den som sjunger eller spelar blå toner är synnerligen medveten om hur de låter och effekten av dem. Skalar vi bort de blå tonerna så tar vi bort folkmusikens egenheter.

Polska är, enligt det förenklade synsättet, musik i tretakt. Alltså, tre fjärdedelar per takt. Men det är en sanning med modifikation. Polska kan egentligen även ha sin rytm annorlunda fördelad. Inom vissa traditioner är det ettan om är lång, i andra tvåan. Rytmen kan till och med variera inom samma låt. En bra spelman kan dessutom laborera med det där utifrån känsla och allmän stämning på dansgolvet. Det är de där variationerna som ger liv och karakär åt dansen. Det är i den fördröjda pulsen man som dansare hittar känsla, tyngd, lätthet … flow. En ton som spelmannen liksom hänger på kan fylla mig som dansare med lyckorus.

På samma sätt är det med mitt skriftspråk.

Jag vet att jag inte skriver på det sätt man ska göra, om språket ska följa gängse regler.
Jag börjar för många meningar med “och”.
Jag börjar för många meningar med “men”.
Jag skriver långa uppradningar, om blommor och fåglar och solljus och vattenglitter, fastän jag vet att man borde ta bort och:en och bara ha komma.

Jag skriver långa vindlande meningar, med inskjutna bisatser och saker som händer efterhand, klämmer in den ropande kvinnan nånstans mitt i, fladdrar vidare till vågorna vid havet, innan jag återvänder till flickan som står och klär på sig den nya klänningen, fastän jag borde bryta sönder det till flera meningar och ta saker i rätt ordning, och jag tar ordföljden i annan ordning än den konventionella, för att det ger ett annat schvung.Och jag använder ord som inte anses vara de vanliga i den typ av text jag skriver, bara för att det ord jag gillar och trivs med.

Dessutom skriver jag ofta samma sak på flera olika sätt, fastän det inte behövs för att läsaren ska få information och fastän det kan uppfattas som tårta på tårta. För att jag vill förstärka effekten, hålla kvar i känslan i ett par ögonblick till, låta känslan flöda in.

Jag vet.
Jag vet hur man “ska” skriva.
Att jag skriver som jag gör är inte för att jag inte fattar, inte begriper, eller inte har fått lära mig.Jag skriver som jag skriver för att det är min rytm och mina toner. För att det är genom mina formuleringar, mina ordval, mina uppradningar och mina omständligheter som jag förmedlar den melodi min berättelse innehåller.

En berättelse är inte bara förmedlandet av händelser och information. Då blir det en facktext, fastän den handlar om något påhittat. Det är inte min grej. Ska jag förmedla information skriver jag på ett annat sätt. Men det är inte det jag gör i mina böcker. Mina böcker innehåller en rad melodier, förmedlade i ord. Och dessa melodier behöver min form. Även om den formen rent formellt inte är korrekt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *