Ja, varför skriver jag fantasy, om jag nu samtidigt tycker att fantasy kanske mest är en kuliss?
Det här är en fortsättning på inlägget ”Fantasy – genre eller kuliss?”. Redan när jag skrev inlägget kände jag att jag inte hade skrivit klart. Här kommer ett försök till fortsättning.
Jag började skriva Lysande klot tvenne i slutet av 1980-talet, när jag var i mina tidiga tonår.
Åttiotalet var en tid när det var viktigt att passa in i ramarna. Man förväntades klä sig som alla andra (=följa modet), lyssna på samma musik som andra (välja mellan synth och hårdrock, eller lyssna på mainstream pop), titta på samma filmer som andra, vara småkär i samma skådisar, och så vidare.
Jag gillade andra kläder och var helt ointresserad av att anpassa mig efter mode. Jag sydde gärna egna kläder, klänningar med vida kjolar, med inspiration från 1800-talet och längre tillbaka och med en touch of saga eller fantasy.
Jag gillade väl en del av den musik som gjordes och spelades på radio, men var väldigt ointresserad av musikens genre. (Och det var en uppenbarelse utan dess like när jag senare på gymnasiet upptäckte att det fanns annan musik och att man kunde be den lokala skivbutiken beställa hem sånt man ville ha om det inte fanns hemma. Men för att det ens skulle vara möjligt behövde man ju upptäcka annan musik …)
Jag var helt ointresserad av de flesta filmer som visades på bio och de kändisskådisar andra gillade, och jag fattade inte ens varför det där var så jävla viktigt.
Och så vidare.
Det var helt enkelt så att om jag skulle få ägna mig åt den estetik som tilltalade mig, så fick jag skapa själv. Sy själv – och skriva själv.
Det var därför det blev fantasy. För att jag gillar vackra klänningar, slott av gråsten, och sagor i stort.
På ett sätt tar det emot att säga det. För samtidigt som åttiotalsbarndomen var full av krav på att gilla en viss sorts estetiska uttryck, så var den mycket noga med att lära oss att idealet var att inte alls bry sig om sådana saker. Extremt stor skillnad på teori och praktik, liksom. Så jag har nånstans med mig både att det är fult att jag tycker om fel saker och att det är fult att jag alls bryr mig om sådana saker.
Samtidigt knyter det an till det jag skrev i det där förra inlägget:
”… i en bok som klassas som fantastik kommer en del förutsättningar att skilja sig från det du är van vid… ”
Fantasy – genre eller kuliss?
I fantasyn är jag fri att strunta i de ideal som råkar finnas i min samtid. Jag kan bygga de förutsättningar jag själv vill. Den kuliss jag själv vill. Jag kan låta folk gå klädda i det jag vill eller bo i de sorters byggnader jag vill.
Och när jag hade skapat min bokvärld – som inledningsvis bestod av ån och dess öar, spången över, skogen på ena sidan ån och slätten på andra sidan, slottet på udden och så havet – så var det därifrån allting utgick och därifrån jag byggde vidare på mina berättelser.
Det jag tycker om med fantasyn eller fantastiken är att jag själv bestämmer frihetsgraderna.