Jag såg ett klipp på tiktok häromdagen. En engelskspråkig författare som radade upp fem saker man aldrig skulle prata om. Och jag tror inte hon bara menade i sociala medier, utan över huvud taget.
En av de fem sakerna var ens svagheter. Hon tyckte att man aldrig skulle prata om sina svagheter.
Jag lever utifrån någon sorts motsatt princip. Att berätta om mina svagheter, mina ömma och känsliga punkter, mina erfarenheter av när livet är jobbigt, är nånstans grunden, både för min närvaro på sociala medier och i mitt skrivande.
En bit i det är förstås att bearbeta, för mig själv.
En annan är att synliggöra: Så här kan man må. Så här kan livet vara. Det här är min tillvaro.
En tredje är att ge möjligheten till igenkänning för andra i liknande situationer: Du är inte ensam. Andra har också upplevt samma. Och det ger i förlängningen möjlighet att hitta sin flock.
Jag tycker det är viktigt att visa sina svagheter, som en motvikt till mycket annat i dagens samhälle. Om man kan och orkar.
Mina svagheter är en del av mig. De har varit med och format mig.
Det som är svagheter i vissa situationer är styrkor i andra sammanhang.
Utan mina svagheter vore jag inte jag. Utan mina svagheter vore jag ingenting.
