Vi pratar ofta om kvinnorna i våra böcker. Men idag på internationella mansdagen vill jag prata om männen.
Männen i mina böcker är också viktiga. En del av dem får vi följa från att de är så unga att det nog är ett gränsfall att kalla dem män.
Vi möter dem i deras relationer till huvudpersonen och andra centrala karaktärer.
Vi möter dem som bröder. Som vänner. Som de som ser igenom maskeringen. Som personen som bara skulle vara ett kort betydelselöst ceremoniellt möte, men som med tiden blir den närmst förtrogna. Och ja, vi möter dem även som mål för mycket starka känslor, känslor de kanske delar …?
Vi får se deras ömtåligheter. Hur de tyngs av framtida krav och förväntningar från föräldrar. Hur de tar ansvar som de inte är byggda för, för att det förväntas av dem – och hur de kan blomma ut när de lyckas slippa. Vi får se deras besvikelse när de inte fått veta allt och inte lyckats räkna ut det outsagda. Hur djupt såren kan gå efter tunga erfarenhet. Vi lever med deras ömtåligheter och styrkor, alltsammans sett genom Ailsas ögon.
Arenas. Nialdo. Dainas. Mith.
Jag tror männen i mina böcker är ganska nyanserade, med styrkor och svagheter – precis som de flesta.
