Hur prioriterar man (i) sitt skrivande?

Hur prioriterar man sitt skrivande? Och varför skriver man en bok?

Jag har ett mer eller mindre konstant flöde av tankar jag vill sätta ord på och skriva ner. Anekdoter från vardagen. Reflektioner om hur jag själv eller världen fungerar. Lyckliga utrop över insikter och framgångar. Och så förstås längre berättelser med påhittade personer.

Men skrivande tar tid, och tid är en begränsande faktor. Det finns egentligen aldrig tid för allt skrivande, i alla former, som vill ut.

Småskrivandet i vardagen är det enkla skrivandet. Med det menar jag sånt som små inlägg på sociala medier (som det här). Det är en eller ett par tankar som skrivs ner, som inte behöver sammanfogas med allt annat. Oftast blir det läst av en del människor, några av dem tyckte det var intressant, och ingen minns det mer än till nästa dag.

Delvis samma sorts skrivande ägnade jag mig förr åt i min personliga blogg – men med mer inslag av just personliga saker. Bloggen hinner jag dock inte med numera, vilket är synd, för även om färre läste den, så var den viktig för mig sjäv.

Det ”stora skrivandet”, i form av böcker, är mer tidskrävande. Visst, skrivstunderna behöver inte vara längre vid varje enskilt tillfälle, men det krävs ett annat helhetstänk. Mycket mer för- och kringarbete som inte är faktiskt skrivande. Men om det blir ett resultat så blir tillfredsställelsen, i längden, större av att ha skrivit en bok än av att ha skrivit ett antal inlägg på sociala medier. Och de som läser boken kommer förhoppningsvis att ha något minne av den längre än av ett inlägg på sociala medier.→ Läs resten av inlägget!

Jag tränar inte när jag är ledig, för då är jag ledig

– Varför tränar du inte på sommaren då? frågar läkaren.

Det är mitt i sommaren nån gång. Jag är på årligt läkarbesök som jag numera kallas till eftersom jag har stående medicinering. Läkaren klämmer av det obligatoriska frågebatteriet som väl ska avhandlas med alla patienter. Röker du? Dricker du? (Med det menar hen inte vatten eller vilken dryck som helst utan specifikt drycker med påtaglig alkoholhalt.) Äter du ordentligt? Tränar du?

– Ja, jag försöker träna min friskvårdstimme under terminstid, men nu under sommaren blir det inte mycket.

– Varför inte då?

Jag svarar något lagom undflyende och förvirrat, som man gör när man plötsligt skäms över något man inte var beredd på att behöva skämmas över.

I duschen nyss, ett halvår senare, kunde jag plötsligt formulera svaret:

För att när jag är ledig så behöver jag så mycket ledig tid som möjligt. Oplanerad tid, dagar som i möjligaste mån inte störs av måsten eller borden. Dagar när jag kan orka påbörja saker som kräver ”obegränsad” tidsrymd för att jag ska hinna eller orka börja ta itu med dem. Lagning av kläder, byrålådor och trasiga köksstolar. Funderingar kring vad jag behöver få ordning på i handlingen för att kunna börja skriva nästa bok. Ork att sätta in papper i pärmar som skulle behöva ett nytt system. Och massor med andra sådana saker. Sånt händer inte om alla dagar har måsten och dåliga samveten, om dagarna är sönderhackade av sånt som måste prioriteras högre.

Utan sådana dagar får jag inte ens riktig återhämtning, avslappning av det slag som är bortom tillkämpad återhämtning med stickningen.→ Läs resten av inlägget!

Svagheter i mitt skrivande

🔏 Jag är dålig på att prata eller berätta om mitt skrivande. Speciellt innan något är klart.

🔏 Det hänger samman med något som har kopplingar till Jante men kanske ännu mer att jag inte vill ha förväntningar på mig, för jag vill inte ge någon chansen att håna mig när jag inte lyckas med något jag ville. Eller för den delen göra någon besviken. Det innebär visserligen att ag får hantera min egen besvikelse i tysthet, men om ingen känner till att jag är besviken så kan jag ju förtränga det.

🔏 Men det hänger också samman med en fånig rädsla för att någon ska sno mina idéer och göra något av dem innan jag hinner bli klar. Inte på en övergripande nivå, för där är alla historier ju en del av samma stora väv, utan mer på detaljnivå, faktiskt.

🔏 Sammantaget har detta lett till att jag inte knystat mycket om mina författarambitioner genom åren mer än till en ganska begränsad skara. Och när det väl blev klart med utgivning av min bokserie så drog jag på att berätta i större skala. Jag ville på något vis inte jinxa. (Nej, jag tror inte på sånt. Förstås. Inte alls. Men för säkerhets skull. Eller kanske mest för att inte ge möjlighet att håna, som sagt var.) Min författarsida på facebook tillät jag mig att skapa samma dag som jag skrev på avtalet. Men på instagram startade jag konto så sent som den veckan första boken skulle släppas. Det hade förstås varit mycket smartare att starta konto mycket tidigare, börja bygga förväntan inför böckerna och så där.→ Läs resten av inlägget!

Behovet av ett synopsis …?

Jag har aldrig gillat att skriva synopsis.

På gymnasiet, när man skrev femtimmarsuppsatser i aulan, hände det att jag krafsade ner några punkter på ett kladdpapper för att veta i vilken ordning jag skulle skriva ner de olika argumenten, men jag visste det egentligen spontant från början, i alla fall för det mesta.

Min första slutförda bok – det som till slut blev Lysande klot tvenne – började jag skriva från början och skrev framåt utan att veta särskilt mycket om var den skulle landa.

Andra boken, Knutar och band, skrev jag under en kämpig tid i livet, och jag bestämde mig redan från början att skriva de bitar som kändes lustfyllda eller givande att skriva och lämna luckor emellan för att efterhand fylla på med det som fattades och knyta ihop i slutändan.

Inför tredje boken, Viddernas väv, behövde jag ha grepp om huvuddragen i berättelsen innan jag började.

Sedan den blev klar har jag inte skrivit mycket.

Jag har en del ganska långa avsnitt skrivna på bok 4. Och en del kortare. Jag har massor med anteckningar om smått och stort som ska vara med, och jag vet en hel del om berättelsen. Men jag har än så länge inte grepp om hur saker ska hänga samman, om början och slut och vägen däremellan. Och den här gången hindrar det mig totalt. Den här gången är det omöjligt att börja skriva ”på riktigt”, på allvar, om jag inte har det som nog ska kallas synopsis.

Jag gissar på att det finns flera anledningar.→ Läs resten av inlägget!

Böcker på svenska i en alltmer engelskspråkig värld

Jag skriver på svenska. Det är mitt modersmål, det språk jag behärskar bäst och det språk som ligger närmst det jag skriver om. Och alltså är mina böcker utgivna på svenska.

Samtidigt lever vi i en alltmer engelskspråkig värld. De allra flesta av oss kan engelska bra nog för att klara av vardagliga sitiationer; väldigt många svenskar klarar hyfsat väl att läsa böcker på engelska eller se en engelsktalad film utan svensk text.

Jag har i grunden inga problem med det. Att många av oss kan engelska så pass bra öppnar upp en mycket större värld, med många fler möjligheter. Inte bara kan vi läsa böcker eller se filmer som inte översatts; vi kan delta i samtal och tillgodogöra oss nyheter från en mycket större kulturell sfär och hitta många fler människor med samma intressen och egenskaper, även ner på mycket specifik nivå. Det är underbart!

Men som författare börjar jag uppleva det lite besvärligt.

På tiktok är det engelska som gäller för att nå ut. Även de svenska bokläsarna där läser huvudsakligen böcker på engelska. Och en hel del av de svenska författare som finns på tiktok postar på engelska. Det är en väg till att synas. Men hjälper det att få synlighet bland engelskspråkiga tittare när de böcker man ger ut är på svenska? Jag vet inte.

Och på facebook, när jag är inloggad som min författarsida och scrollar det flöde facebooks algoritmer lägger upp åt mig, är det i allt större utsträckning engelskspråkiga indieförfattares postningar jag får se, trots att jag mest följer andra svenska författare och andra sidor på svenska.→ Läs resten av inlägget!

Den utvalde

Den utvalde, som ska rädda världen. Tecknen som visar att han är den rätte. Född av en jungfru, och under fattiga omständigheter.

Alltsammans klassiskt stoff, som återkommer i olika myter, legender och religioner sedan långt mer än tvåtusen år. Samma stoff som vi som skriver fantasy (och för den delen även författare inom andra genrer) fortfarande använder. För det är upplägg som väcker och lockar.

Jesus föddes med allra största sannolikhet inte den 25 december. Kopplingen till detta datum skedde långt senare. Och det är förstås ett smart drag av den tidens ”PR-folk” att koppla ihop firandet av ”den utvalde” med den stora vinterhögtiden. Kanske är det i sig en viktig faktor för att hålla en religion levande i tvåtusen år. Kristendomen, dess utövande och uttolkning har hunnit förändras mycket genom tiderna, men vid jul är det starkt förankrat att påpeka att det vi *egentligen* firar är ett utvalt barns födelse. Och det är ju inte riktigt sant. Julen är ett mischmasch av traditioner av vitt skilda ursprung, en del av det sannolikt tusentals år gammalt, annat ganska nytt. Och utöver det förstås väldigt olika beroende på var i världen vi befinner oss.

Jesus verkar ha haft många kloka och bra tankar. Det mesta av det knappast unikt för honom, mycket av det framfört av andra före honom, i annan kontext – och för den delen senare. Men i den tid och det sammanhang han levde var religionen den relevanta vägen.

Under de tvåtusen år som sedan gått har ordet kristendom och namnet Jesus däremot ofta varit viktigare än det predikade innehållet, och orden har använts för alla möjliga syften.→ Läs resten av inlägget!

Allt levande måste vila

”Allt levande måste vila ibland. Även människan.” Så säger översteprästinnan i Leike i samband med firandet av midvintern.

Idag läser jag några sidor ur ”Knutar och band” andra boken i min serie Elsinorien. Det jag läser handlar just om midvinterfirandet.

@forfattarsanne

”Allt levande måste vila ibland. Även människan.” Så säger översteprästinnan i Leike i samband med firandet av midvintern. Idag läser jag några sidor ur ”Knutar och band” andra boken i min serie Elsinorien. Det jag läser handlar just om midvinterfirandet. (Ni får leva med mina stakningar och mitt rufsiga hår, för jag övar på att allt inte måste vara perfekt utan att man kan göra sånt här utan att det är nån stor sak.) Hur firar du midvintersolståndet? Skålar du med vändskumpa eller passar du på att sova lite extra? #midvinter #vintersolstånd #solstice #wintersolstice #vändskumpa #högläsning #författare #knutarochband #elsinorien #svenskfantasy #fantasy #fantasybooks #böcker #booktok #booktok #swedishbooktok #svenskabooktok #svenska #yule #midwinter #vintervila #vinterdvala

♬ originalljud – Sanne Åberg (författare)

(Ni får leva med mina stakningar och mitt rufsiga hår, för jag övar på att allt inte måste vara perfekt utan att man kan göra sånt här utan att det är nån stor sak.)

Hur firar du midvintersolståndet? Skålar du med vändskumpa eller passar du på att sova lite extra?→ Läs resten av inlägget!

Vad är magi?

Vad är egentligen magi?
Ailonise i mina böcker funderar en del över det. Och det gör jag också, fast just nu på ett helt annat plan, där jag står och diskar ugnsplåtar som vi hittat musbajs på.

Diskning är ju också någon sorts magi. Vi genomför en magisk ritual och sedan betraktar vi det diskade som rent. Fast olika människor har olika uppfattning om vad som behöver ingå i ritualen.

För min del ingår diskmedel, diskborste och varmt vatten, och så lite magiskt skrubbande rörelser. Men som den notoriska övertänkare jag är så funderar jag också på om det verkligen räcker. Var vattnet tillräckligt varmt? Var det tillräckligt med diskmedel? Skrubbade jag tillräckligt? Borde jag göra det en gång till? Och hade det egentligen räckt med mindre? Samtidigt tröstar jag mig med den slutliga magin: eftersom det är en ugnsplåt så kommer den att användas i en varm ugn som tar död på alla eventuella farligheter. (Hoppas jag. Och om inte så är det sådana farligheter som min vardagsmagi ändå inte rår på.)

Kanske blir vi inte alls av med hundra procent av musbajsspåren. Kanske gör det heller ingen konkret skillnad.

Nånstans hänger ändå mina funderingar samman med funderingarna i mina böcker. För vad är magi annat än saker vi inte helt förstår?

Vad är magi för dig? Och vilken författare tycker du har konstruerat den bästa magin?→ Läs resten av inlägget!

”Med en ring på mitt funger ser världen att jag är din”

Olika kulturer och religioner har olika sätt att manifestera knutna band.

I vår kultur är det vanligt att de som lovat varandra trohet eller gift sig med varandra markerar detta med en ring på fingret. Jag och min man valde bort det.

Jag är osäker på om vi nånsin diskuterade frågan eller om det var självklart för båda. Det stora steget var egentligen att gifta oss. Vi hade tänkt låta bli det och förbli ”bara” sambos, men efter många år när det aldrig blev av att skriva de kloka juridiska papper man isåfall bör fixa, så konstaterade vi att det faktiskt var enklare att gifta oss. Borgerligt, i alla enkelhet, utan något bröllop. När min man sedan fick cancer och dog några år senare var jag glad för att vi valt att gifta oss, för den ganska trassliga efter döden-byråkratin blir trots allt några snäpp enklare då.

I andra kulturer finns det andra sätt att fira det ingångna avtalet av giftermål, och andra sätt att visa upp tillhörigheten för omgivningen. Så även i de olika länderna på Seiscro. Det kan du läsa om i mina böcker i serien Elsinorien. Och nej, jag tänker inte avslöja mer här 💞

Men hur gör man om man av olika skäl inte KAN eller FÅR knyta band eller ingå avtal?

💍💍

Är du gift eller förlovad? Har det varit ringar inblandade?→ Läs resten av inlägget!

Döden, men inte DEN döden

Jag skriver om död och sorg i mina böcker. Ändå går jag aldrig in på den riktigt djupa sorgen, låter aldrig huvudkaraktären mista den allra viktigaste på det sättet.

Det kan på sitt sätt tyckas märkligt. Man ska gräva där man står. Använda sina egna erfarenheter. Och detta är nog den allra mest djupgående upplevelse jag haft i livet.

Men den erfarenheten, av att förlora sin älskade till döden, den ville jag inte skriva om i böckerna. Och den erfarenheten ville jag inte lägga på Ailsa.

Jag har skrivit massor om att förlora min älskade, men på annat sätt. Bloggat om det. Bearbetat döden och sorgen det genom att skriva om dem. Små och stora plågsamma utsnitt ur sorgen och dess olika skeden.

Och visst har jag hämtat ur detta, ur min egen erfarenhet, när jag skrivit om död och sorg i böckerna om Elsinorien. Jag har bara hållit mig borta från det värsta bråddjupet.

För bokskrivandet var överlevnad och verklighetsflykt. Och vissa upplevelser önskar jag ingen annan. Inte ens tillfälligt i en läsupplevelse.→ Läs resten av inlägget!