När man får höra att man överreagerar

Det här ger tyvärr väldigt stor igenkänning.
Jag fick ofta höra att jag reagerade för kraftigt på olika saker. Jag blev för arg, eller för ledsen. Det skulle man inte bli. Och blev man det skulle man inte visa det.

Beroende på sammanhang och vilka personer som var inblandade gav det olika reaktioner.
Ibland ledde det till tillsägelser.
Ibland skrattade omgivningen åt mina reaktioner.
Ibland blev jag hånad.

Tillsägelser var nog i det långa loppet bättre. För det blev jag i alla fall arg på.

Skratt och hån däremot fick mig att krympa.

Sammantaget lärde jag mig att jag alltid måste tänka mig för innan jag reagerade på något. Känslor fick inte bara finnas, jag måste först analysera dem och komma fram till om de var okej, om de var rimliga enligt omgivningen, och om det dessutom var värt det risktagande det var värt att visa dem.

Att ständigt ifrågasätta sin upplevelse och sina känslor är inte en bra väg till att vara snäll mot sig själv. Istället lär man sig att bita ihop och kämpa på fastän man mår skit.

📖

En hel del av det där med att ifrågasätta sina känslor och tänka efter för mycket, så att man avstår från att agera på dem, har jag skrivit in i Ailsa, som är huvudpersonen i mina böcker om Elsinorien. Tyvärr gör det att saker blir onödigt krångliga.→ Läs resten av inlägget!

Fangirls är hjältar

Jag har visserligen alltid tyckt att fotbollssupportrar är ganska märkliga – ja, rentav just hysteriska. Och jag har själv aldrig varit en av de tjejer som haft den där sortens riktigt starka känslor för just en artist eller ett band, och min musiksmak har dragit åt andra håll än pojkband.

Ändå känner jag att det här talar till mig: What we can learn från fangirls (Facebook Watch)

För samtidigt som ”fangirls” (de kallades inte så på den tiden, va?) kunde ses ned på, så var deras engagemang på sitt sätt om inte accepterat så i alla fall etablerat. De hade känslor för ”rätt” saker, för något som tillräckligt många hade känslor för. Och det var i alla fall mer accepterat än att ha känslor för fel saker. Gillade man fel musik (eller fel inom något annat område för den delen) så skulle man inte visa det alls.

Sammantaget var det överlag säkrast att inte visa några känslor alls, för det fanns en överhängande risk att de känslor man hade var fel, på ett eller annat sätt.

Jag har vid några tillfällen (både före och efter utgivning, tror jag) fått kommentarer om att huvudpersonen i mina böcker är för återhållsam med sina känslor. Att det hade varit bättre om känslorna fått svälla ut och välla över alla bräddar.

Men jag hämtar ju ur min egen erfarenhet. Jag vet hur dumt det kan bli av att man inte riktigt tillåter sig att ha känslor, för att man vet att man borde låta bli, eller för att man inte ens vet om man vågar ta risken att ha känslor som omgivningen inte tycker man borde ha.→ Läs resten av inlägget!

Autistiska drag

Utanförskap.
Att inte höra till.
Att inte vara som andra.

Jag har alltid varit annorlunda. Tänkt annorlunda, tyckt annorlunda, prioriterat annorlunda. Avvikit.

Inte kunnat läsa signalerna. Inte fattat det ”alla” andra fattar, det där man förväntas fatta, det där man behöver veta utan att någon talar om det för en.

Men istället fattat en massa andra saker, som jag tyckt varit självklara men som de flesta tydligen inte förstår poängen med.

Och jag har nog också utvecklats ”i fel ordning” utifrån gängse uppfattning. Inte brytt mig om det tonåringar skulle bry sig om när jag var tonåring. Haft min egen ”utvecklingslinje”.

När man är annorlunda så kan man till viss del gå sin egen väg. Göra sina egna val, utifrån intressen, smak och styrkor. Det har jag gjort. Det har varit det självklara för mig, även om det ofta inneburit ensamhet.

Men på många andra områden kan man inte välja. Man tvingas anpassa sig. Man får veta att så där får du inte reagera, agera, vara, tycka, för då kommer andra att skratta, håna, trycka ner … Så man slipar bort det som sticker ut, och maskerar det man inte kan ta bort. Därmed lär man sig att hela tiden analysera varje steg man tar. Allting blir aktiva val. Allting kräver tankeverksamhet och analys. Ambivalens blir ens mellannamn. Spontaniteten dör. Och ”att vara sig själv” innebär hela tiden att göra ett *aktivt val* att vara sig själv, vilket gör att det också känns som en spelad roll, vilket är en helt annan sak än att bara vara.→ Läs resten av inlägget!

Böcker är glitter

#glitter är dagens ämne i #bokdalingsjulkalender2022 .

Ordet glitter får mig i första hand att tänka på sånt glitter man har i granen eller runt midjan och håret som tärna i luciatåget. Och det kan ju vid första anblick eller tanke tyckas vara en billig, plastig sak.

Men när jag tänker mer på saken så är det ju egentligen ett koncentrat av något som finns naturligt. Glittret i riktigt kall snö. Glittret när solljuset speglas i havet. Glittret i någons ögon.

Glittret finns där ett kort ögonblick, och sedan är det borta.

Det vi gör när vi skapar konstgjort glitter – som de glittrande girlanger vi hänger i granen – är att vi förstärker och förlänger det flyktiga glittret. Omger oss med det.

Och så tänker jag att det är lite samma sak som böcker. Böcker är också ett koncentrat, fast av känslor och upplevelser. I en bok har man sållat bort lite av mellanrummen, och ofta förstärkt eller intensifierat det som händer, så att upplevelsen för läsaren blir … MER. Som ett koncentrat. Och precis som med glittergirlangen så kan man återvända när man vill, läsa samma stycke igen och igen, om man vill.

Det låter förstås lite fuskigt. Och det är väl så glitter också uppfattas. För av någon anledning anses det fult att ha en massa känslor. Vilket ju är jättedumt! Känslor är ju i grunden väldigt viktiga. → Läs resten av inlägget!

Höstlig skörhet

November. Skörhetens månad.

I grunden älskar jag hösten. Färgen på löven. Det omslutande mörkret. Dimman och fukten, och de krispiga klara dagarna. Bona om sig och mysa.

Men det är något som händer med mig i övergången mellan oktober och november. en särskild sorts skörhet som slår till. Minsta lilla sak kan få mitt ömtåliga huvud att spricka, smulas sönder, falla samman.

Kombinerat med det finns en enorm trötthet. Jag skulle egentligen behöva sova alla timar på dygnet förutom de som krävs för att äta och annat nödvändigt. Gå i dvala.

Men så är ju samhället inte utformat. Inte alls. Man förväntas fortsätta göra det allra mesta som vanligt. Trots mörkret och allt det andra. Fastän det egentligen inte riktigt går.

📖📖📖

Ailsa i mina böcker om Elsinorien påverkas också av hösten och mörkret. Vissa år klarar hon det bättre, andra år är det nära att hon går under.

📖📖📖

Hur påverkas du av november? Vill du gå i dvala och bara sova, blir du deprimerad, eller lever du tvärtom upp och blir ditt bästa starkaste jag?→ Läs resten av inlägget!

Om ensamhet

Ensamhet. Ensamhet kan vara bland det mest smärtsamma som finns.

Och har man en gång sluppit undan ensamheten, och sedan förlorar den där personen, så är det på något vis ännu smärtsammare.

När man vant sig vid att det finns någon som kan dela smärta, tårar, oro, någon som kan hålla om och trösta, någon som kan lugna och ta hand om, någon som kan prata sönder och mana bort ångesten …
… då är det nästan olidligt att tvingas klara sig utan det igen.

Alltså, egentligen går det inte.

När man vuxit samman med någon, någon som alltid finns där, någon man avslutar meningar åt. Då kommer det alltid att finnas ett stort hål, inte bara efter den som är borta, utan också hål i en själv.

När den som fanns där som stöd och skydd och livlina är borta, då går det egentligen inte riktigt att fortsätta finnas.

Ändå gör man det. För att liv handlar om frånvaron av kemisk jämvikt. Så länge blodet pumpar så finns det liv, även om det är känslomässigt trasigt.

Men hålen efter den som fattas gör att man lättare snubblar, trillar och slår sig, och när man gör det fattas den som får det att läka.

Det är ett svårt och tungt liv. Nästan omöjligt att få rätsida på.

Att ha varit älskad är något väldigt fint. Men att ha förlorat den älskade ger djupa sår som aldrig läker. Och när man ändå kämpar på med att fortsätta livet, så kommer man att falla, igen och igen, och det kommer alltid att finnas nya blåmärken.→ Läs resten av inlägget!

Medelålders tant som inte orkar längre

”Jag vet att jag borde vara med nu också, att alla som kan behövs. Men min ork har liksom tagit slut. Till slut måste man ge upp. Ta hand om sig själv, låta sig själv få några år av liv i frid och ro också, innan det är för sent.”

Häromdagen berättade jag om likheter mellan mig och min huvudkaraktär.
Men jag har förstås likheter med fler av mina karaktärer – någon aspekt här, någon där. Mer med vissa än med andra.

Citatet ovan kommer från tredje boken, Viddernas väv (och är nedkortat här). Den som säger det här är nånstans i min nuvarande ålder. Vi kan för stunden kalla henne R.

Jag vandrar ganska ofta i tankarna till det hon säger här. Till känslan av att inte orka stå på barrikaderna längre, att ha gjort slut på orken att stå upp för, stå emot, kämpa för … Jag känner stor tacksamhet över de som fortfarande orkar, över uppväxande generationer som ännu inte skrikit sig hesa, ännu inte slagit sig blodiga i diverse kamper för en bättre värld. Men själv känner jag mig så … trött. Jag brände ut mig. Som det är nu har jag bara ork att försöka leva. Och det innebär att jag stundtals känner mig som att jag gömmer mig för världen. Håller mig undan. Precis som R.

Och jag känner mig rätt säker på att det finns förståelse för detta hos åtminstone en del andra medelålders tanter.→ Läs resten av inlägget!

Lättnad

Det jag kände igårkväll (efter leveransen av mina lådor med Viddernas väv) kan nog mest liknas vid lättnad. Den där känslan när man andas ut efter att ha genomfört något. Så har jag inte känt efter släppet av de två första böckerna. Men nu är det faktiskt ett avslut. Inte för att det varit oerhört ansträngande, utan bara för att det är något som pågått länge.

Att alla tre böckerna skulle ges ut har varit klart sedan jag fick svar från Visto förlag om utgivning. Och därmed har det varit en pågående process hela tiden, om än i lågt tempo och med arbetsfria luckor. Processen med själva utgivningen är avklarad.

Det som är avklarat är också den första större sak jag gav mig på på egen hand efter att min man dog. Mitt enmansprojekt, det där jag kunde göra på kvällar och helger, trots ensamt ansvar för två barn och ytterst små möjligheter att göra saker på annan plats än just hemma. Bokskrivandet fick ta över när alla gemensamma drömmar hade strandat, utraderats, blivit meningslösa.

Men i det långa perspektivet är det här också avslutet av något jag drog igång i början av 1989. Det här var inte mitt första försök att skriva en bok, men nog den första som nådde bortanför ett eller ett par kapitel, räknat i skrivet material. I en tonårstid med tvivel, en tid när jag inte passade in (var på fel sätt, klädde mig på fel sätt, gillade fel musik), så lyckades jag ändå dra igång det här och hålla fast vid det.→ Läs resten av inlägget!

Att vara bra på något

Jag tänker mycket på det här med att vara bra på något.

När man är liten så är skaran man jämförs med ganska begränsad. De första åren i skolan kanske klassen, det vill säga runt 25 andra personer som är födda samma år. Att vara bäst på fotboll i klassen innebär kanske att man i praktiken jämförs med fem andra personer som överhuvudtaget vet mer än att man ska få in bollen i motståndarlagets mål.

När man blir lite äldre jämförs man med hela skolan. Eller alla i fotbollsklubben eller alla som går på dansskolan i samma stad. Betydligt fler personer att jämföra sig med, men ändå en ganska liten andel av alla i världen med samma intresse.

Men ju äldre man blir, desto mer nischat blir det. Dels jämförs man bara med folk som är intresserade av och bra på samma saker. Dels jämförs man till slut med alla i hela landet (eller rentav hela världen).

Det är en utmaning, rent psykologiskt. Ju bättre man blir, desto sämre känner man sig.

Och ja, den här texten skriver jag i författarsammanhang.

Det är stor skillnad på att vara utgiven författare (eller ens aspirerande författare), jämfört med när man gick i mellanstadiet och fick beröm för att man kunde skriva en sammanhängande text.

Det är lätt att glömma bort att vi alla, som kommit så långt att vi ens har ett manus med början och slut, och en ihärdighet att fortsätta skriva (bortom stunden när vi fick en första idé), faktiskt är fruktansvärt bra.→ Läs resten av inlägget!

Att längta så det gör ont

Har du längtat riktigt mycket efter någon (eller något)? Så där så det gör riktigt ont?

När jag flyttade hemifrån för att plugga längtade jag hem hela tiden. Det var visserligen bara runt tjugo mil hem, men att resa hem kostade både tid och pengar, och som student har man ont om båda. Dessutom kändes det fånigt att ha sådan hemlängtan.

Jag kunde i bästa fall resa hem varannan helg. Och periodvis påbörjade jag nedräkningen till nästa gång jag fick åka hem redan innan jag satt mig på bussen tillbaka till studieorten. Jag hade lappar där jag i hemlighet bockade av tiden. 12 dagar till hemresa. 11 dagar till hemresa. 10 dagar till hemresa. Hälften av tiden passerad. Tre fjärdedelar av tiden passerad.

Flera år senare var jag i en liknande situation. Nyförälskad, men min älskling bodde 40 mil bort. Jag pluggade fortfarande, och min ekonomi var om möjligt ännu tajtare. Helst ville jag ju vara på samma plats som honom hela tiden – men där var de igen: möjligheten att träffas varannan eller ibland bara var tredje helg. Och nedräkningarna av tid tills vi kunde träffas nästa gång.

Hela livet påverkas när man längtar så. Det finns tid när man längtar, och tid när man lever.

Har du också längtat så?

I Viddernas väv finns också denna intensiva längtan.→ Läs resten av inlägget!