Jag skriver för att få andra att förstå

Ett av de viktigaste skälen till att jag skriver är att försöka få andra att förstå.

Vad jag vill få folk att förstå varierar.

Det kan handla om att förklara ett miljöproblem och den komplexa helheten som leder till att en viss åtgärd är en bra lösning fastän den kanske inte verkar vara det först.

Det kan handla om hur det är att leva med ångest: hur ångesten inte bara är en tanke eller en känsla utan båda delar och mycket mer: en förlamande kraft som påverkar hela livet.

Och det kan handla om att visa på de långtgående effekterna av ett beslut eller en händelse, i många led och många år, och därmed även förmedla att det som verkar enkelt inte alls behöver vara det.

Eller något helt annat.

Jag använder ofta en hel del ord när jag skriver. Fler ord än folk generellt tycker att man borde. För jag vänder och vrider på saker, Uttrycker ur olika vinklar. Vill ha med alla nyanser. Nyanser och detaljer är viktiga för mig. Jag vill komma ifrån det förenklade, där det bara finns ett rätt svar. Det finns ju som bekant många nyanser i gråskalan. Men även i gråskalan tycker folk ofta att man ska välja bara en färg, att less is more.

Trots att jag använder för många ord, så får jag ändå ganska ofta höra att jag skriver så att folk förstår. Att jag får dem att förstå svåra saker eller förstå hur något känns.

Då blir jag glad. För jag vill ju nå fram, få andra att förstå.→ Läs resten av inlägget!

”No plot, just vibes”

”No plot just vibes” (ingen handling, bara stämning) har blivit ett populärt uttryck för att beskriva en viss sorts romaner som betonar stämning, karaktärsutveckling, känslor och atmosfär, snarare än handling. Ofta skildras en hjältinnas inre liv och blick på samhället.’

Det läser jag i en artikel hos Selma Stories – som numera heter Bonniers Bokklubb. Kanske var det just i ett av deras inlägg jag först läste om fenomenet, eller vad man nu ska kalla det.

No plot just vibes.

Är det *det* mina böcker borde kallas?

Det är ju inte så att mina böcker är utan handling. Det händer saker. Men framför allt andra och tredje boken är inte lika tydligt händelsedrivna.

”… romaner som betonar stämning, karaktärsutveckling, känslor och atmosfär …”

Ja! Grunderna för mitt skrivande är nog i huvudsak två:

1. att skapa en miljö att förflyttas till för att uppleva en viss stämning, en viss känsla.

2. att läsaren ska få uppleva, känna, förstå en karaktärs tankar och känslor.

Allt detta är förstås ändå kombinerat med ett händelseförlopp, där beslut behöver tas och saker behöver göras. Men det är liksom inte en uppradning av ”slåssascener”.

Jag är trots allt uppvuxen med Anne på Grönkulla, och vad vore Anne utan hennes känsla för skönheten hos Prince Edward Island?

Men de böcker jag hittar i listor över #noplotjustvibes verkar vara böcker som utspelar sig i vår tid och vår värld. Mina böcker är fantasy: de utspelar sig i en annan värld, med åtminstone delvis andra förutsättningar. Hur hittar jag till de läsare som gillar #noplotjustvibe men som inte är vana vid fantasy?→ Läs resten av inlägget!

What doesn’t kill you

Har du gått igenom något riktigt jobbigt i livet? Något som varat under lång tid, där du hela tiden varit under stor press. Där livet varit en konstant ångest, ett mentalt kaos, och du aldrig riktigt kunnat vila och slappna av, för även de stunnder du inte behövt hantera de praktiska konsekvenserna [av vad det nu var] så har oron hela tiden funnits där, i precis allt.

Och sen tar den där perioden slut, i alla fall mer eller mindre. Man ror iland kaoset. Överlever i alla fall. ”Lyckligt slut”, kallas det väl ibland. ”Det ordnade ju sig”, säger folk omkring en. Och sen förväntas man liksom återvända till den tidigare verkligheten, som om nästan inget hade hänt. Lite äldre, lite visare, men i grunden ändå samma person som innan.

Röd vallmor på grå bakgrund, och texten What doesn't kill you

Har du varit igenom något riktigt jobbigt så vet du att det inte funkar så. Visst, till vissa delar är man samma person som innan. Och på andra sätt har förutsättningarna ändrats helt.

Ofta ändras ens syn på livet, på vad som är viktigt. Och det kan vara ganska enkelt att förstå för omgivningen.

Det som kan vara svårare att förstå är det som är mindre synligt. Nya skörheter och ömtåligheter. Att man reagerar på saker som ingen förstår varför – för de var inte där, och de förstår inte vad som triggar. Att man plötsligt inte tycker att något är meningsfullt längre, fastän man ”borde” tycka tvärtom. Att man liksom tappat tråden i livet, eller är rädd för allt. Att man behöver hjälp att hitta en ny väg framåt för att inte fastna på den punkten man landade när kaoset omkring en bedarrade.→ Läs resten av inlägget!

Att följa standardkoncept eller att besöka ett annat känslomässigt universum

Intro. Vers. Refräng. Vers. Refräng. Brygga. Refräng. Tonartshöjning. Refräng.

Nej, det är nog inte en korrekt beskrivning av en poplåt eller schager. Men ni fattar poängen. Det finns ett färdigt koncept, en uppbyggnad som anses vara standard. Man kan variera konceptet en aning, men inte hur mycket som helst.

Och konceptet funkar. Dels för att vi känner igen det, vilket ger en trygghet. Dels för att konceptet bygger på vad väldigt många gillar. Jag gillar det också. I alla fall ibland, och till viss del.

🎹

Jag är själv hemma. Jag ska laga mat och behöver musik. Jag sätter på Tori Amos skiva ”Boys for Pele” från 1996. Och hela min kropp och själ fylls med känslor. Inte en renodlad känsla, som i standardkonceptlåtar, utan många olika känslor. Själsliga känslor och fysiska känslor.

Musiken drar åt olika håll. Byter takt. Byter tempo. Byter uppbyggnad helt och hållet.

Toris låtar erbjuder inte tre minuter av en sak. Istället går jag in i ett helt annat universum. Ibland i låtar som varar bara en dryg minut, ibland mycket längre än en standardlåt. Musikstycken som utforskar ytterligheter men som ändå i slutändan hittar tillbaka till början.

🎼

Standardkonceptet har sina fördelar. Det funkar för många, kanske nästan alla. Det är därför det används så mycket. Men när något går utanför standardkonceptet på ett sätt som stämmer för just en själv personligen, så ger det så mycket mer. Att rensa bort och passa in i standardkoncept innebär kanske att något passar för fler, men samtidigt att de som skulle drabbas djupast känslomässigt av avvikelserna från mittlinjen missar det som skulle tagit dem med storm.→ Läs resten av inlägget!

Jag är inte bra på det här med kärlek

Det har hänt mig en enda gång i livet att jag blivit kär i någon som också blivit kär i mig. I alla fall vad jag vet om. Jag är å andra sidan ganska kass på det här med att läsa av den sortens signaler, att fatta att någon har känslor för mig, eller ”avsikter”, om det inte är övertydligt och sägs rätt ut. Jag vet att jag missat att folk varit kära i mig (för att vederbörande exempelvis kommit och smått desperat berättat det för mig).

Ganska länge var jag över huvud taget rätt ointresserad av det här med kärlek. Under tonåren, när vuxenvärlden omkring en antog att det skulle vara det enda man brydde sig om, och många jämnåriga verkligen verkade ha allt fokus på intresse för individer av det motsatta könet (ja, nu snackar vi 1980- och 90-tal, så utgångsläget var att det skulle handla om det motsatta könet), så var mitt intresse synnerligen svalt, på den nivån att folk tyckte jag var konstig. Och på den tiden hade jag ingen tanke på att kärlek skulle kunna bli en bärande del i mina framtida böcker.

Men nu blev det ändå så.

Det är dock inte fråga om himlastormande känslor och stor dramatik. Tvärtom är det ganska återhållsamt. För det där med att våga lita på sina känslor är svårt. Är det verkligen så här det ska kännas när man är kär? Och när det faktiskt inte alls passar att bli kär, speciellt i just den personen, så är det kanske enklast att bara intala sig att det inte är något.→ Läs resten av inlägget!

När man får höra att man överreagerar

Det här ger tyvärr väldigt stor igenkänning.
Jag fick ofta höra att jag reagerade för kraftigt på olika saker. Jag blev för arg, eller för ledsen. Det skulle man inte bli. Och blev man det skulle man inte visa det.

Beroende på sammanhang och vilka personer som var inblandade gav det olika reaktioner.
Ibland ledde det till tillsägelser.
Ibland skrattade omgivningen åt mina reaktioner.
Ibland blev jag hånad.

Tillsägelser var nog i det långa loppet bättre. För det blev jag i alla fall arg på.

Skratt och hån däremot fick mig att krympa.

Sammantaget lärde jag mig att jag alltid måste tänka mig för innan jag reagerade på något. Känslor fick inte bara finnas, jag måste först analysera dem och komma fram till om de var okej, om de var rimliga enligt omgivningen, och om det dessutom var värt det risktagande det var värt att visa dem.

Att ständigt ifrågasätta sin upplevelse och sina känslor är inte en bra väg till att vara snäll mot sig själv. Istället lär man sig att bita ihop och kämpa på fastän man mår skit.

📖

En hel del av det där med att ifrågasätta sina känslor och tänka efter för mycket, så att man avstår från att agera på dem, har jag skrivit in i Ailsa, som är huvudpersonen i mina böcker om Elsinorien. Tyvärr gör det att saker blir onödigt krångliga.→ Läs resten av inlägget!

Fangirls är hjältar

Jag har visserligen alltid tyckt att fotbollssupportrar är ganska märkliga – ja, rentav just hysteriska. Och jag har själv aldrig varit en av de tjejer som haft den där sortens riktigt starka känslor för just en artist eller ett band, och min musiksmak har dragit åt andra håll än pojkband.

Ändå känner jag att det här talar till mig: What we can learn från fangirls (Facebook Watch)

För samtidigt som ”fangirls” (de kallades inte så på den tiden, va?) kunde ses ned på, så var deras engagemang på sitt sätt om inte accepterat så i alla fall etablerat. De hade känslor för ”rätt” saker, för något som tillräckligt många hade känslor för. Och det var i alla fall mer accepterat än att ha känslor för fel saker. Gillade man fel musik (eller fel inom något annat område för den delen) så skulle man inte visa det alls.

Sammantaget var det överlag säkrast att inte visa några känslor alls, för det fanns en överhängande risk att de känslor man hade var fel, på ett eller annat sätt.

Jag har vid några tillfällen (både före och efter utgivning, tror jag) fått kommentarer om att huvudpersonen i mina böcker är för återhållsam med sina känslor. Att det hade varit bättre om känslorna fått svälla ut och välla över alla bräddar.

Men jag hämtar ju ur min egen erfarenhet. Jag vet hur dumt det kan bli av att man inte riktigt tillåter sig att ha känslor, för att man vet att man borde låta bli, eller för att man inte ens vet om man vågar ta risken att ha känslor som omgivningen inte tycker man borde ha.→ Läs resten av inlägget!

Autistiska drag

Utanförskap.
Att inte höra till.
Att inte vara som andra.

Jag har alltid varit annorlunda. Tänkt annorlunda, tyckt annorlunda, prioriterat annorlunda. Avvikit.

Inte kunnat läsa signalerna. Inte fattat det ”alla” andra fattar, det där man förväntas fatta, det där man behöver veta utan att någon talar om det för en.

Men istället fattat en massa andra saker, som jag tyckt varit självklara men som de flesta tydligen inte förstår poängen med.

Och jag har nog också utvecklats ”i fel ordning” utifrån gängse uppfattning. Inte brytt mig om det tonåringar skulle bry sig om när jag var tonåring. Haft min egen ”utvecklingslinje”.

När man är annorlunda så kan man till viss del gå sin egen väg. Göra sina egna val, utifrån intressen, smak och styrkor. Det har jag gjort. Det har varit det självklara för mig, även om det ofta inneburit ensamhet.

Men på många andra områden kan man inte välja. Man tvingas anpassa sig. Man får veta att så där får du inte reagera, agera, vara, tycka, för då kommer andra att skratta, håna, trycka ner … Så man slipar bort det som sticker ut, och maskerar det man inte kan ta bort. Därmed lär man sig att hela tiden analysera varje steg man tar. Allting blir aktiva val. Allting kräver tankeverksamhet och analys. Ambivalens blir ens mellannamn. Spontaniteten dör. Och ”att vara sig själv” innebär hela tiden att göra ett *aktivt val* att vara sig själv, vilket gör att det också känns som en spelad roll, vilket är en helt annan sak än att bara vara.→ Läs resten av inlägget!

Böcker är glitter

#glitter är dagens ämne i #bokdalingsjulkalender2022 .

Ordet glitter får mig i första hand att tänka på sånt glitter man har i granen eller runt midjan och håret som tärna i luciatåget. Och det kan ju vid första anblick eller tanke tyckas vara en billig, plastig sak.

Men när jag tänker mer på saken så är det ju egentligen ett koncentrat av något som finns naturligt. Glittret i riktigt kall snö. Glittret när solljuset speglas i havet. Glittret i någons ögon.

Glittret finns där ett kort ögonblick, och sedan är det borta.

Det vi gör när vi skapar konstgjort glitter – som de glittrande girlanger vi hänger i granen – är att vi förstärker och förlänger det flyktiga glittret. Omger oss med det.

Och så tänker jag att det är lite samma sak som böcker. Böcker är också ett koncentrat, fast av känslor och upplevelser. I en bok har man sållat bort lite av mellanrummen, och ofta förstärkt eller intensifierat det som händer, så att upplevelsen för läsaren blir … MER. Som ett koncentrat. Och precis som med glittergirlangen så kan man återvända när man vill, läsa samma stycke igen och igen, om man vill.

Det låter förstås lite fuskigt. Och det är väl så glitter också uppfattas. För av någon anledning anses det fult att ha en massa känslor. Vilket ju är jättedumt! Känslor är ju i grunden väldigt viktiga. → Läs resten av inlägget!

Höstlig skörhet

November. Skörhetens månad.

I grunden älskar jag hösten. Färgen på löven. Det omslutande mörkret. Dimman och fukten, och de krispiga klara dagarna. Bona om sig och mysa.

Men det är något som händer med mig i övergången mellan oktober och november. en särskild sorts skörhet som slår till. Minsta lilla sak kan få mitt ömtåliga huvud att spricka, smulas sönder, falla samman.

Kombinerat med det finns en enorm trötthet. Jag skulle egentligen behöva sova alla timar på dygnet förutom de som krävs för att äta och annat nödvändigt. Gå i dvala.

Men så är ju samhället inte utformat. Inte alls. Man förväntas fortsätta göra det allra mesta som vanligt. Trots mörkret och allt det andra. Fastän det egentligen inte riktigt går.

📖📖📖

Ailsa i mina böcker om Elsinorien påverkas också av hösten och mörkret. Vissa år klarar hon det bättre, andra år är det nära att hon går under.

📖📖📖

Hur påverkas du av november? Vill du gå i dvala och bara sova, blir du deprimerad, eller lever du tvärtom upp och blir ditt bästa starkaste jag?→ Läs resten av inlägget!