”No plot just vibes” (ingen handling, bara stämning) har blivit ett populärt uttryck för att beskriva en viss sorts romaner som betonar stämning, karaktärsutveckling, känslor och atmosfär, snarare än handling. Ofta skildras en hjältinnas inre liv och blick på samhället.’
Det läser jag i en artikel hos Selma Stories – som numera heter Bonniers Bokklubb. Kanske var det just i ett av deras inlägg jag först läste om fenomenet, eller vad man nu ska kalla det.
No plot just vibes.
Är det *det* mina böcker borde kallas?
Det är ju inte så att mina böcker är utan handling. Det händer saker. Men framför allt andra och tredje boken är inte lika tydligt händelsedrivna.
”… romaner som betonar stämning, karaktärsutveckling, känslor och atmosfär …”
Ja! Grunderna för mitt skrivande är nog i huvudsak två:
1. att skapa en miljö att förflyttas till för att uppleva en viss stämning, en viss känsla.
2. att läsaren ska få uppleva, känna, förstå en karaktärs tankar och känslor.
Allt detta är förstås ändå kombinerat med ett händelseförlopp, där beslut behöver tas och saker behöver göras. Men det är liksom inte en uppradning av ”slåssascener”.
Jag är trots allt uppvuxen med Anne på Grönkulla, och vad vore Anne utan hennes känsla för skönheten hos Prince Edward Island?
Men de böcker jag hittar i listor över #noplotjustvibes verkar vara böcker som utspelar sig i vår tid och vår värld. Mina böcker är fantasy: de utspelar sig i en annan värld, med åtminstone delvis andra förutsättningar. Hur hittar jag till de läsare som gillar #noplotjustvibe men som inte är vana vid fantasy?
Här finns SelmaStories lista över 10 böcker av den här typen:
Listan innehåller bland annat böcker av Sally Rooney och Sylvia Plath.