Man tror man känner sina karaktärer

“… man tror att man vet hur människor man känner ska reagera på saker. Det vet man visst inte.”

🧶

Början på Viddernas väv är samtidigt (fortsättningen på) slutet av Knutar och band. 

Allt det där Ailsa gått och oroat sig för så länge. Hur kommer folk att reagera i praktiken?

Oron för omgivningens reaktioner kan hindra en från att göra många saker. Men även om man gått och oroat sig länge för just detta, så är det inte säkert att man har någon tydlig bild av vilka reaktioner man egentligen förväntar sig, utan bara att det kommer att bli väldigt jobbigt. 

När jag själv skulle skriva ihop de här bitarna insåg jag att jag inte heller själv visste hur de skulle reagera. Alla tankar som kom till mig var stereotypa och fel. Det fick ligga och mala länge innan det föll på plats. Men när det väl gjorde det så kändes alltsammans självklart och logiskt, som att det inte kunde varit på något annat sätt än just så här.

Och på köpet lärde jag känna mina karaktärer ännu bättre och närmre.→ Ta mig till sidan!

Medelålders tant som inte orkar längre

”Jag vet att jag borde vara med nu också, att alla som kan behövs. Men min ork har liksom tagit slut. Till slut måste man ge upp. Ta hand om sig själv, låta sig själv få några år av liv i frid och ro också, innan det är för sent.”

Häromdagen berättade jag om likheter mellan mig och min huvudkaraktär.
Men jag har förstås likheter med fler av mina karaktärer – någon aspekt här, någon där. Mer med vissa än med andra.

Citatet ovan kommer från tredje boken, Viddernas väv (och är nedkortat här). Den som säger det här är nånstans i min nuvarande ålder. Vi kan för stunden kalla henne R.

Jag vandrar ganska ofta i tankarna till det hon säger här. Till känslan av att inte orka stå på barrikaderna längre, att ha gjort slut på orken att stå upp för, stå emot, kämpa för … Jag känner stor tacksamhet över de som fortfarande orkar, över uppväxande generationer som ännu inte skrikit sig hesa, ännu inte slagit sig blodiga i diverse kamper för en bättre värld. Men själv känner jag mig så … trött. Jag brände ut mig. Som det är nu har jag bara ork att försöka leva. Och det innebär att jag stundtals känner mig som att jag gömmer mig för världen. Håller mig undan. Precis som R.

Och jag känner mig rätt säker på att det finns förståelse för detta hos åtminstone en del andra medelålders tanter.→ Ta mig till sidan!

Likheter mellan Sanne och Ailsa

För ett tag sedan frågade @tesswilliamsson_forfattare mig vilka likheter det finns mellan mig och min karaktär.

⚠️ *milda spoilers* ⚠️

De konkreta likheterna mellan mitt liv och Ailsas liv är förstås ganska små. Jag har inte alls växt upp under så miserabla omständigheter som hon, och jag har inte heller visat mig vara en prinsessa, med allt vad det innebär. Det är alltså enormt långt mellan våra respektive reella situationer.

Men med det sagt … så har hon definitivt lånat massor av mig. Eller, jag har skrivit in mycket av mig i henne. Erfarenheter jag velat dela med mig av har hon fått ta över men i annan kontext. Känslor jag upplevt har hon också fått uppleva.

Jag skriver för att förklara, för att få andra att förstå. Jag skriver för igenkänning för de som känner och funkar som mig. Därför delar Ailsa mina dragningar åt ångesthållet, min tendens att tänka för mycket och därmed kanske krångla till saker i onödan, och min vilja att fixa allt och därmed ta på mig mer än jag orkar. Bland mycket annat.

Varken jag eller Ailsa funkar som genomsnittet, men det finns trots allt ganska många andra som funkar som oss. Det är i första hand för oss/er som mina böcker är skrivna. Men ni andra är hjärtligt välkomna att läsa, antingen för att förstå oss eller bara för att uppleva lite äventyr.→ Ta mig till sidan!

Att inte passa in

Känner du ibland att du inte passar in?

När man skrivereller pratar om känslan att inte passa in, inte vara som alla andra, så får man ofta svar av typen att “så känner alla ibland”.

Men jag tänker inte på känslan på den nivån där alla kan känna igen sig. Utan något bortanför det. 

Att både känna och veta att man inte passar in, inte fungerar som andra. Att folk ser en som annorlunda. Avvikande. Att inse att det finns en massa koder för hur man bör agera för att vara accepterad, men inte ha förmågan att läsa av dessa koder, eller inte ha förmågan att anpassa sig till koderna. Eller möjligen ha förmågan, men att det kräver för mycket ansträngning för att vara värt det. Att hellre välja bort sammanhang med andra människor än att stänga av sin egen person.

Och att ständigt fundera över detta: över avvägningen mellan anpassa och vara sig själv, mellan att spela en roll för att “få vara med” och att överge sig själv, att ha en ständigt pågående metadiskussion kring detta med sig själv i tankarna. En konstant pågående analys, som också kräver en massa energi.

Ja, jag tror att jag fortfarande har en del av er med mig? För jag tror att vi som inte riktigt passar in är överrepresenterade bland inbitna bokläsare – eftersom det var en räddning under barndomen att kunna bege sig in i böckernas värld istället. Och dessutom är väl ofta de missanpassade barnen överrepresenterade i böcker?

Ailsa hör också till den skaran.→ Ta mig till sidan!

Huvudpersonens ålder

När Lysande klot tvenne börjar är Ailonise 14 år.

Hennes ålder är vald för att jag var tretton och ett halvt år gammal när jag började skriva boken. Hon var alltså lite äldre än jag, men bara lite.

Genom åren har jag ibland funderat på den där åldern. Om den är väl vald, eller om jag kanske borde ändra den. Speciellt på senare år, när jag som 40-plussare plockade upp skrivandet igen. Varför just 14 år? Vore det inte vettigare att göra henne något år äldre? Framför allt för att jag ibland kämpat med att få ihop sakerna i följande böcker och att det ibland skulle ha känts enklare om hon varit lite äldre.

Men ändå har det i slutändan landat i att 14 är rätt ålder. Så där på gränsen mellan barndom och ungdom. Början på första boken tappar lite av sin hemskhet om honär ett år äldre – det låter bisarrt, men på nåt vis är det ändå så. Och en fjortonåring kan lättare passera som barn i en mängd situationer, åtminstone i omgivningens ögon. Eller för den delen lättare klä ut sig till pojke vid behov. Fjorton är en mycket lämplig ålder för min huvudperson, precis där på den vacklande gränsen mellan barn och inte barn. Eller barn i vissa lägen och inte barn i andra lägen.

Resten av berättelsen framåt fick helt enkelt anpassa sig till detta. Vilket lett till att Ailsa passerar en del steg i vuxenblivandet (förälskelse, existentiella tankar etc) tidigare än jag själv gjorde.→ Ta mig till sidan!

Starka kvinnor

Tidigare idag såg jag flera inlägg om starka kvinnor och om vi som skriver ska skriva om starka kvinnor eller inte. Typ. Och just då hade jag en massa saker jag ville göra ett inlägg om, men nu minns jag inte längre vad det var jag ville säga 😜

Däremot började jag fundera: vad menar vi egentligen med att en kvinna är stark?

Jag får ibland höra att jag är just det: stark.

Ibland handlar det om att jag helt enkelt är jag: sägr det jag tycker, gör som jag vill göra. I en del fall är det förstås något som kräver en ansträngning, men i andra sammanhang är det verkligen just bara sån jag är, och att jag är bekväm med att göra det, utan att ens behöva fundera över saken. Är det att vara stark?

Vid andra tillfällen handlar “stark” istället om att jag gör saker långt över min kapacitet, men för att jag inte har något annat val. Det är alltså inte frivilligt. Och varje gång jag gör något bortanför min egen kapacitet, för att jag inte har något annat val, så går jag sönder lite mer. Är det att vara stark? Resultatet är jag blir lite svagare, ömtåligare, skörare varje gång. Och det hade varit mycket bättre om jag haft möjlighet att få vara svag från början, alltså om det funnits människor som kunde dela på “bördan”, för det hade gjort mig starkare i längden.

Allt handlar förstås om definitioner vad man menar med stark eller svag.→ Ta mig till sidan!

Kvinnliga karaktärer #kvinnohistorier211015

Huvudpersonen i mina böcker, Ailonise, kom från början till just för att det var brist på tjejer och kvinnor i fantasy. Tack och lov har den bristen arbetats bort, inte minst tack vare ett stort antal svenska fantasyförfattare.

Så vem är hon då, Nanna/Ailonise/Leinion/Ailsa?

Hon har svårt att acceptera de förväntningar en del har på henne som flicka. Hon ägnar sommaren åt “vildmarksliv” i skogen tillsammans med sin bror och en vän, rider och jagar, trots ifrågasättanden från nära håll, och klär sig hellre praktiskt än vackert. Och när fara hotar så är det hon som tar initiativ till att möta fienden (vilket omvärlden senare har svårt att tro på, för inte kan väl en ung tjej …?).

Men vissa sorters oskrivna regler har hon ändå svårt att sätta sig upp mot. Kanske är det allra svårast när det faktiskt handlar om att hörsamma sina egna känslor och behov?

Och som alltför många av oss så har hon nog tendenser att vara lite för mycket duktig flicka. Hon vill reda ut det hon tagit på sig. Hon vill duga på alla områden. När andra inte mäktar med det livet lagt på dem, kliver hon in och gör andras jobb. Ibland blir det helt klart för mycket, alldeles för mycket. Och hon har nog lite för svårt att ta hjälp av andra. För ni vet hur det är: som kvinna måste man visa sig dubbelt så duktig, och tar man hjälp av andra så ses det alltför ofta som ett nederlag, som att man minsann inte klarade sig själv.→ Ta mig till sidan!

Är du en Yoda eller en Ailsa?

Kan vara en bild av 1 person och text där det står ”Yoda: "Do or there is do not, no try." Ailsa: "Det fanns bara försöka, och sả fick det bära eller brista."”

Visdomsord och inspirerande citat finns det många. Yoda-citatet på bilden känner säkert de flesta till, oavsett om man sett filmerna eller inte.

Det nedre citatet är från min bok Knutar och band. Det är huvudpersonen Ailsa (Ailonise) som själv tänker detta när hon hamnat i en situation där hon är tvungen att reda ut något hon inte själv bedömer sig ha särskilt goda möjligheter att klara.

“Det fanns bara försöka, och så fick det bära eller brista.”

På sätt och vis är det motsatsen till det Yoda säger. Ändå gissar jag att en del människor skulle hävda att budskapen ligger väldigt nära varandra. Men för mig är skillnaden stor.

Ord är viktiga. Ord har betydelse.

För mig är risken att misslyckas alltid en realitet. Den risken behöver jag kännas vid. Det stora modet består i att våga försöka. Jag kan aldrig lova att jag kommer att lyckas, bara att jag ska försöka.

Men människor är också olika. Olika ord, uttryck och formuleringar funkar för olika personer, beroende på personlighet, erfarenheter och annat. Även tidpunkt och sammanhang spelar in.

Därför kan det som för en person är fjantigt eller floskler vara det som bär en annan person genom de svåraste stunderna – och vice versa. Det försvårar förstås stundtals kommunikation människor emellan. (Och jag ska villigt erkänna att jag avföljt ett och annat konto där kontoägaren känner sig stärkt och lyft av sånt som jag ser som blahablaha 😊)→ Ta mig till sidan!

Hur jag mötte min huvudkaraktär

På instagram cirkulerar taggen #jagmötteminkaraktär. Det här är vad jag skrev:

Det logiska är förstås att berätta om hur jag mötte min huvudkaraktär, jaget i mina böcker. Ailonise, även kallad Nanna, Ailsa och Leinion. (Och dessutom, innan hon fick namnet Iona Ailonise, hann hon ha ett antal andra i namn, i tidgare versioner av manuset.)

Och det är samtidigt lättare sagt än gjort 😊

Min huvudperson uppstod ursprungligen ur en önskan om en kvinnlig önskehuvudroll för en tjej i ungefär min egen ålder. För jag tyckte det var för ont om tjejhuvudroller, inte minst i fantasy. Och jag tror att jag också tyckte att de flesta roller var yngre än mig, barn, men att det var mer ont om tonåringsroller. Men jag är osäker, för det är ruskigt länge sedan – det här var i början av 1989 – och jag har inte alls tänkt så mycket på det sedan dess. Jag var i alla fall 13½ år när jag började arbetet med boken, och jag satte faktiskt huvudpersonens ålder som lite äldre än mig, nämligen 14 år vid bokens början.

Det har som sagt var gått lång tid sedan dess. Ailsa har hunnit utvecklas mycket. En hel del egenskaper har hon väl fått från mig. Andra egenskaper har hon snarast fått för att jag själv inte haft dem (men kanske önskat att jag haft dem). En del egenskaper har hon fått som reaktioner på saker som hänt i världen. Men till allra största delen har hon utvecklats utmed vägen, utifrån de saker hon råkar ut för och de omständigheter hon fötts in i.→ Ta mig till sidan!

Tatueringar

Jag är inte samma person som huvudpersonen i mina böcker (Nanna/Ailonise/Ailsa), inte på långa när. Men när det gäller ganska många saker så har hon väl “ärvt” åsikter eller värderingar av mig. Det är väl ganska rimligt att man vill ha en sympatisk huvudperson och att man i grunden tycker att man själv har sympatiska åsikter 😊 Jag kan helt enkelt stå för de flesta av hennes åsikter, ifall någon undrar.

Ett tydligt undantag finns i bok 3 om Elsinorien (som jag nog snart ska ge mig på att läsa igenom ordentligt igen, som ett steg närmre utgivning och så där).

Bilderna visar text om detta undantag, och det är klippt så att det inte ska bli för mycket spoilers, bara lite lagom teasers, hoppas jag.

Det handlar om tatueringar. Och jag tänker ibland på det här partiet, och på att jag känner att jag behöver “göra avbön”. För JAG har absolut inget emot tatueringar. Däremot förstår jag varför Ailsa har svårt för dem, både rent allmänt och specifikt de här tatueringarna.

Och på ett sätt blir förstås skrivandet extra spännande just i sådana här skärningspunkter, när man behöver motivera varför en person tycker eller gör på ett sätt man inte själv skulle tycka eller göra, motivera det så tydligt att man själv kan stå för det fastän man ändå inte tycker så. Jag kan ju själv förstå Ailsas känsla i det här, även om jag kommer till andra slutsatser. (Om tatueringar i stort alltså; vad jag tycker om de här specifika tatueringarna kan jag diskutera med er när ni läst boken.)→ Ta mig till sidan!