Konsekvenser när kungligheter inte får välja själva

Apropå tv-serier så har jag nu även sett femte säsongen av The Crown. I kort sammanfattning kan man väl säga att hela säsongen handlar om hur stora effekterna kan bli när kungliga föräldrar bestämmer vem tronarvingen ska gifta sig med, fastän hen egentligen har känslor för någon helt annan.

Det är ett tema som finns även i mina böcker om Elsinorien. Men även om det till en början och på en övergripande nivå finns stora likheter, så är skillnaderna större. För hur en sådan berättelse utvecklas beror både på de inblandade personernas personligheter (och därmed hur de bemöter varandra i den givna situationen) och på hur de sedan väljer att agera på de givna förutsättningarna.

Det finns olika val att göra, och olika val får olika konsekvenser.

Det är inga lätta val och ingen lätt väg, varken i The Crown eller i Elsinorien. Men det slutar totalt sett lyckligare i Elsinorien.

(Om du mot förmodan missat det, så handlar The Crown om Storbritanniens drottning Elizabeth II:s liv och om det som händer runt henne och hennes familj och släkt.)

Ja, jag visste förstås vem Dainas var. Jag hade nog haft någon sorts vag uppfattning om det redan innan jag kommit hit, för han var son till en av de kungar söderut som pappa bett om hjälp mot Aygwidon. Men framför allt kände jag till honom från de andra flickornas skvaller. Även om skvallret inte intresserade mig var det svårt att missa. Jag visste att han var runt tjugo år och att han sedan lång tid tillbaka var trolovad med någon högättad flicka från samma land.

Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Julminne

Det var en gång för länge sedan – närmare bestämt för tjugotvå år sedan. Det hade varit en höst av nyförälskelse och långt avstånd: större delen av tiden dryga fyrtio mil mellan de båda förälskade, med undantag för ungefär varannan helg, när de befann sig på samma plats. Och nu närmade sig julen, och hon befann sig hos sina föräldrar, vilket i teorin betydde några mil kortare avstånd till älsklingen fast rent praktiskt snarast ännu längre bort. Och under julen skulle hon jobba som sjukhusstäderska alla de röda dagarna, för att spara ihop pengar till sin dyra utbildning.

Det är på kvällen den 22 december. Han ringer. Babblar på i mobiltelefonen medan han går. Det är inget ovanligt – han är ofta på språng, på väg mellan olika engagemang, och passar ofta på att ringa och prata medan han är på väg, och hans ekonomi är inte för ansträngd för mobilsamtal. (Detta är på den tid det fortfarande är dyrt att ringa till mobiltelefoner, och hon går en utbildning som kostar pengar och inte ger studiemedel.) Han babblar på om att han är på väg – hemåt tror hon. Alltså hem till honom själv, däruppe i Linköping, till lägenheten han delar med en kompis. Fast han babblar på om att han faktiskt är på väg hem till henne. Det är förstås ett skämt, hans vanliga godmodiga kärleksfulla tramsande.

Han fortsätter att prata på, lagom andfådd av den raska promenaden.

”Nu står jag utanför din dörr”, säger han slutligen.

Hon utgår från att det är trams.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Kärlek

Och så var det visst lite kärlek med i boken också?”

Det är mamma som refererar vidare vad min mormor sagt efter att ha läst klart Knutar och band.

Mm. Jo. Det är definitivt lite kärlek i boken också. Rentav en hel kärlekshistoria, kan man nog säga.

(“Jag är inte alls kär!” protesterar Ailsa från boken.)

Kommer ni ihåg inlägget jag skrev i våras, om kärlek? Det inlägget som hade tavlan med prinsessan och grodan som bild. Om att kärlek var farligt och pinsamt och något man bäst höll tyst om? Och om det märkliga i att jag ändå kommit att skriva om kärlek?

Det är fortfarande märkligt pinsamt för mig, det där med kärlek. På något vis är det fortfarande pinsamt att tala om att jag skriver om kärlek. Och det finns ju så mycket annat i Knutar och band som jag kan nämna när jag talar om vad boken handlar om. Depression, ångest, ungdomens sökande efter att hitta sin egen väg och plats, känslan av utanförskap. Eller för den delen hur man påverkas av olika traditioner och bakgrund.

Men det är en kärlekshistoria också. Om vad en blick kan väcka i en. Om vad en enda kyss kan leda till. Om värdet i att hitta en person som man känner att man kan prata med, och bli bemött på ett sätt som gör att man vill berätta mer. Om tillit. Och om hur små saker kan stå i vägen för så väldigt mycket.

Som sagt var, jag har fortfarande svårt att prata om kärlek.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Samtycke

Det där med samtycke i olika situationer … tja, det är väl som med andra saker, det är svårt när man är ovan att ställa den sortens frågor, men det bli lättare med tiden, när man vant sig.

När samtycke är på tapeten brukar jag allt som oftast komma att tänka på den här scenen i Knutar och band. Den har kommit till “oavsiktligt”, men jag är på något vis ändå glad över den som exempel eller vad man ska säga. Böcker har sin plats i samhället inte minst när det kommer till att normalisera det vi vill ska normaliseras. (Gu vad det låter pretentiöst!) Ungefär som representation.

Scenen nedan kommer dagen efter en kyss som … bara hände, och dessutom vid ett ganska olämpligt tillfälle.

💕💕💕

”Vi reser nu”, sa han enkelt. 

Det fanns ju inget vettigt att svara på det. Det var uppenbart att de skulle resa. Jag tror han sa det mest för att ha något att säga. Och jag hade inget att svara, så jag bara nickade. Sedan blev det tyst. Fast han gick inte. Han stod kvar och såg intensivt på mig. Som om han letade efter något att säga, eller ett sätt att säga det han ville säga. Han tog ett djupt andetag, som för att ta sats. 

”Jag vet att det var fel på alla sätt, jag vet att jag aldrig borde ha kysst dig, och jag vet att det är ännu mer fel att fråga nu … men jag måste ändå.” Ett djupt andetag till.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Distansförhållande

Har du haft ett distansförhållande? Räknat veckor, dagar, timmar, tills ni ses nästa gång? Och sen levt intensivt den där korta tiden ni har tillsammans, när man liksom måste maxa allt, få ut så mycket som möjligt både känslomässigt, fysiskt och … ska man säga intellektuellt? under de dagar man får tillsammans, för att klara sig till nästa gång?

Det har jag. (Och vi klarade ut det.)

Den känslan beskriver jag i tredje boken om Elsinorien. För ja, även i en fantasyvärld kan man ha distansförhållanden. (Fast med skillnaden att man inte ens kan ringa eller mejla varandra.)→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Prinsessor, klänningar och kärlek

Jag var ingen särskilt prinsessig flicka som liten (inte vad jag själv minns i alla fall). Min vurm för klänningar med volanger, vidd och puffärmar slog till senare. För sent, snarast. För som tonåring i slutet av 1980- och början av 1990-talet var det helt ute att gilla den sortens klänningar. Det fanns inga att köpa, så jag sydde själv – och betraktades av omvärlden som smått galen när det kom till klädsmak.

Fast prinsessor var jag väl inte egentligen intresserad av. Ändå kom jag att skriva böcker om en prinsessa.

William R. Symonds, Public domain, via Wikimedia Commons

Och kärlek? Kärlek var något farligt när jag var tonåring (och yngre för den delen). Det hörde till det roligaste folk (jämngamla och vuxna) visste, det där att antyda att man var kär i någon och reta en för det. Oavsett om det alls var så att man ens var intresserad av personen eller inte. Det jag lärde mig var alltså att om jag hade känslor för någon så var det bästa jag kunde göra att inte visa det eller ens berätta det för någon alls. Inte så att jag var kär i någon större utsträckning i den åldern, men ändå. Kärlek var mest en pinsam sak man borde hålla sig ifrån om man skulle ses som hyfsat seriös. Och ja, det där har jag burit med mig, och jag har fortfarande svårt att prata om den sortens känslor.

Ändå har jag landat i att skriva om kärlek också. Fastän jag fått med mig att det är ganska patetiskt och inte alls något man borde ägna sig åt.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!