Prinsessor, klänningar och kärlek

Jag var ingen särskilt prinsessig flicka som liten (inte vad jag själv minns i alla fall). Min vurm för klänningar med volanger, vidd och puffärmar slog till senare. För sent, snarast. För som tonåring i slutet av 1980- och början av 1990-talet var det helt ute att gilla den sortens klänningar. Det fanns inga att köpa, så jag sydde själv – och betraktades av omvärlden som smått galen när det kom till klädsmak.

Fast prinsessor var jag väl inte egentligen intresserad av. Ändå kom jag att skriva böcker om en prinsessa.

William R. Symonds, Public domain, via Wikimedia Commons

Och kärlek? Kärlek var något farligt när jag var tonåring (och yngre för den delen). Det hörde till det roligaste folk (jämngamla och vuxna) visste, det där att antyda att man var kär i någon och reta en för det. Oavsett om det alls var så att man ens var intresserad av personen eller inte. Det jag lärde mig var alltså att om jag hade känslor för någon så var det bästa jag kunde göra att inte visa det eller ens berätta det för någon alls. Inte så att jag var kär i någon större utsträckning i den åldern, men ändå. Kärlek var mest en pinsam sak man borde hålla sig ifrån om man skulle ses som hyfsat seriös. Och ja, det där har jag burit med mig, och jag har fortfarande svårt att prata om den sortens känslor.

Ändå har jag landat i att skriva om kärlek också. Fastän jag fått med mig att det är ganska patetiskt och inte alls något man borde ägna sig åt.

Men fastän jag har landat i att skriva om en prinsessa, så är det inte den klassiska prinsessrollen jag skriver om. Snarast gräver jag runt i prinsessrollen. Kanske ställer jag frågan “Varför är inte prinsessor relevanta?”.

Och vad gäller kärlek så tror jag att jag vrider runt i detta att jag fått lära mig att hålla tyst om kärlek – och vad det leder till.

(Japp, här fanns definitivt lite vaga spoilers inför kommande böcker. Det får ni leva med.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *