Kärlek

Och så var det visst lite kärlek med i boken också?”

Det är mamma som refererar vidare vad min mormor sagt efter att ha läst klart Knutar och band.

Mm. Jo. Det är definitivt lite kärlek i boken också. Rentav en hel kärlekshistoria, kan man nog säga.

(“Jag är inte alls kär!” protesterar Ailsa från boken.)

Kommer ni ihåg inlägget jag skrev i våras, om kärlek? Det inlägget som hade tavlan med prinsessan och grodan som bild. Om att kärlek var farligt och pinsamt och något man bäst höll tyst om? Och om det märkliga i att jag ändå kommit att skriva om kärlek?

Det är fortfarande märkligt pinsamt för mig, det där med kärlek. På något vis är det fortfarande pinsamt att tala om att jag skriver om kärlek. Och det finns ju så mycket annat i Knutar och band som jag kan nämna när jag talar om vad boken handlar om. Depression, ångest, ungdomens sökande efter att hitta sin egen väg och plats, känslan av utanförskap. Eller för den delen hur man påverkas av olika traditioner och bakgrund.

Men det är en kärlekshistoria också. Om vad en blick kan väcka i en. Om vad en enda kyss kan leda till. Om värdet i att hitta en person som man känner att man kan prata med, och bli bemött på ett sätt som gör att man vill berätta mer. Om tillit. Och om hur små saker kan stå i vägen för så väldigt mycket.

Som sagt var, jag har fortfarande svårt att prata om kärlek. Men jag tror jag är bättre på att skriva om det i bokform, faktiskt. För det viktiga är ju inte själva ordet kär, utan känslan. Och den kan förmedlas på många sätt.

Så du som tvekar inför att det är en fantasybok: det finns en kärlekshistoria där också. Inte bara, men också.

Och apropå ovanstående:

Låt bli att driva med små och stora barn!

Sluta komma med antydningar om bebisar som inte ens hunnit lära sig gå eller prata om vilka söta pojkar eller flickor de borde passa ihop med när de blir större!

Sluta komma med pinsamma kommentarer till småbarn så fort de umgås med någon av “motsatta” könet.

Sluta upp med att anta att barn ska ha kärleksintressen mest hela tiden. Sluta leta bland personerna barnen umgås med efter vem som de skulle kunna tänkas vara kära i eller kunna bli kära i. Sluta kalla dem gulliga för att DU vill att det ska finnas något där.

Lärare, sluta komma med pinsamma kommentarer till stackars tonårsbarn – låt dem slippa den skiten åtminstone på lektionstid!

Sluta utgå från att barn och ungdomar tycker eller tänker eller känner ditten eller datten. Låt dem känna, eller slippa känna. Utan att du ska blanda dig i.

Om de vill prata så gör de sannolikt det.
Om de däremot vet att du i tid och otid antyder att de ska känna saker eller borde känna saker, bara för att DU tycker det är spännande, så är det sannolikt inte dig de kommer till den dagen de behöver prata. Och kanske pratar de inte med någon alls. För om de har lärt sig att det här är pinsamt, och att de kommer att få antydningar och gliringar slängda i ansiktet på sig så fort de ens befinner sig i samma rum som någon jämnårig av annat kön (för ja, det är i princip alltid kombinationen med annat kön som de här antydningar brukar bygga på), så lär de sig att hålla tyst istället.

Barn och ungdomar finns inte där för ditt nöjes skull. Deras känslor finns inte till för att vara en såpopera i din vardag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *