Hur omslagen kom till

“Apropå inget av det du skrev i texten. Det är så vackra omslag så att man smäller av. Har du skrivit något om hur de kommit till? Annars skulle jag vilja läsa om det.”

Den kommentaren fick jag på ett inlägg på min facebooksida för ett tag sedan.

Man kan ju tänka att det borde finnas en alldeles fantastisk historia bakom mina bokomslag 🙂 Men jag är ledsen, jag måste göra er besvikna på det området.

I ärlighetens namn hade jag aldrig direkt funderat på bokomslag, trots att den första boken funnits i mitt medvetande under större delen av mitt liv. Och när det blev klart med förlag så hoppades jag väl nånstans att nån annan skulle ha idéer om just detta. Men nej.

När det visade sig att jag förväntades klämma fram nån sorts idéer för bokomslag så infann sig snarast någon sorts vag lågmäld panikkänsla. För bok 2 och 3 hade jag nån sorts möjliga idéer, men för bok 1 var det egentligen helt tomt i huvudet. Jag kunde ju inte ens komma på en bra titel.

Uppdraget från förlaget var i alla fall att jag skulle skriva ner mina tankar och ge förslag på några bilder från en bildbyrå som kunde fungera som utgångsläge för arbetet. Typ nåt sånt.

Stackars Mattias på förlaget fick ett lååångt dokument (där det mest användbara nog var att jag berättade om nåt typsnitt jag gillade) samt en lista med bilder. Utifrån detta valde han ett av mina bildförslag, på en dimmig bokskog, som han mixtrade med färgerna på.→ Ta mig till sidan!

Utdrag ur Lysande klot tvenne

Idag bjuder jag på ett utdrag ur Lysande klot tvenne. Texten kommer från slutet av kapitel 5.

⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪

Allt eftersom tiden gick vävdes alla de där bitarna samman till någon sorts bild av landet och världen jag kommit till.

”Men vad finns utanför Elsinorien? Ni pratar om språket som talas i andra länder, om gamla krig och kungar. Var finns de länderna?” frågade jag någon av kvällarna med Arenas och Nialdo.

Och Arenas berättade om våra grannländer. Det var Ladnovya i norr.

”Dit reste vi ibland när jag var riktigt liten, och kungen från Ladnovya brukade komma hit och hälsa på. Där finns det också en del människor som talar ditt språk, men ovanför deras nordgräns, norr om bergen, tar andra språk över helt. Men vår gammalelsinoriska skiljer sig inte mycket från de språken.”

”Och i söder?”

”Där finns också flera länder. Men dem har vi nog inte haft någon direkt kontakt med som jag kan minnas. Det har vi förstås inte med Ladnovya heller på senare år, fast det beror på … annat. Men sydländerna är det bättre du frågar pappa om ifall du vill veta mer.”

Han rev barken av ett vedträ och ristade med kniven en enkel kustlinje.

”Här ligger Elsinorien. Det där är Ladnovya, och där länderna längst i norr, Hendelmark och några till. Här nere där floden rinner ut”, han karvade lite till, ”ligger sydländerna.”

”Men alla länderna du pratar om ligger längs kusten. Vad finns i väster, innanför skogen?

Ta mig till sidan!

Vad handlar Lysande klot tvenne om?

Lysande klot tvenne. Min första bok. Vad handlar den om?

I grunden är den väl ett klassiskt äventyr. Det är yttre omständigheter som är avgörande. De eländiga omständigheter som huvudpersonen – på klassiskt sagovis – vuxit upp under. Hotet från en ond trollkarl som vill ta över världen och som verkar vara på god väg att göra det. Och så en mängd andra händelser utmed vägen, som på olika sätt påverkar utgången.

Men det är också en berättelse om vikten av att våga agera. Om hur bra det kan bli när en fjortonårig flicka agerar, när ingen stoppar henne utan hon får lita på sig själv. Och om att lita på andra.→ Ta mig till sidan!

Omslag i pepparkaka

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Glädjen i livet handlar bland annat om att våga och tillåta sig att genomföra idéer, även när de egentligen är fullkomligt onödiga.

Att bygga något av pepparkaksdeg är förstås inte det mest nödvändiga, överlevnadsmässigt, så här i julstressen. Men när man rationaliserar bort alla roliga infall, för att de inte är absolut nödvändiga, så blir tillvaron rätt grå och trist.

Så jag bestämde mig för att det skulle bli av ändå. Utan några ambitioner om perfektion – bara ambitionen att genomföra idén.

So I give you:
Omslaget till Lysande klot tvenne i pepparkakstolkning!

(Det rasar säkert innan morgondagen, men who cares?)→ Ta mig till sidan!

Pappor

Det finns en pappa i mina böcker. #farsdag

[Nu är en spoilervarning säkert på sin plats, för den som verkligen inte vill veta något alls i förväg.]

Eller, det finns flera pappor. Men det finns en pappa som spelar en stor och viktig roll. Samtidigt som han egentligen inte syns jättemycket. Han syntes rentav så lite att både testläsare och lektör påpekade att han faktiskt borde synas mer.

Han är pappan som aldrig funnits där. Inte för att han inte ville, utan för att stora krafter tvingat honom att finnas en halv galax ifrån sin dotter under nästan hela hennes uppväxt. Fast det vet ju inte hon – hur skulle hon kunna veta? Och när han sedan slutligen lyckas få hem henne, när hon redan är förbi den egentliga barndomen, så är det knepigt att kliva in i papparollen för någon han egentligen inte känner.

Han är så rädd att göra fel.
Och det gör så ont att hon ständigt påminner så mycket om sin mamma.

Det tar tid för dem att hitta sina respektive roller, far och dotter. Han stannar liksom hela tiden i bakgrunden, på lite avstånd. Fast bara när det gäller henne, inte när det gäller andra.

Med tiden hittar de ändå någon sorts relation. Han finns där som en bekräftelse i bakgrunden: låter henne gå sin egen väg, men stöttar och bekräftar. Men det är inte förrän det är försent som det blir tydligt för henne hur mycket han faktiskt betytt.

Och nej, det var inte alls så jag trodde Meltas skulle vara.→ Ta mig till sidan!

Huvudpersonens ålder

När Lysande klot tvenne börjar är Ailonise 14 år.

Hennes ålder är vald för att jag var tretton och ett halvt år gammal när jag började skriva boken. Hon var alltså lite äldre än jag, men bara lite.

Genom åren har jag ibland funderat på den där åldern. Om den är väl vald, eller om jag kanske borde ändra den. Speciellt på senare år, när jag som 40-plussare plockade upp skrivandet igen. Varför just 14 år? Vore det inte vettigare att göra henne något år äldre? Framför allt för att jag ibland kämpat med att få ihop sakerna i följande böcker och att det ibland skulle ha känts enklare om hon varit lite äldre.

Men ändå har det i slutändan landat i att 14 är rätt ålder. Så där på gränsen mellan barndom och ungdom. Början på första boken tappar lite av sin hemskhet om honär ett år äldre – det låter bisarrt, men på nåt vis är det ändå så. Och en fjortonåring kan lättare passera som barn i en mängd situationer, åtminstone i omgivningens ögon. Eller för den delen lättare klä ut sig till pojke vid behov. Fjorton är en mycket lämplig ålder för min huvudperson, precis där på den vacklande gränsen mellan barn och inte barn. Eller barn i vissa lägen och inte barn i andra lägen.

Resten av berättelsen framåt fick helt enkelt anpassa sig till detta. Vilket lett till att Ailsa passerar en del steg i vuxenblivandet (förälskelse, existentiella tankar etc) tidigare än jag själv gjorde.→ Ta mig till sidan!

Tid och plats

När – och var – utspelar sig egentligen början på Lysande klot tvenne?
Det har jag, helt avsiktligt, inget klart och tydligt svar på.

Men det går att ringa in till viss del.

Exempelvis har jag valt namn som har sitt ursprung i ett nordiskt sammanhang (och för övrigt utan biblisk inverkan, för även om det är ganska oväsentligt för sammanhanget så ville jag göra så) och i former som passar bra i ett sydsvenskt (troligen skånskt) sammanhang. Ola, Holger, Frenne, och även Nanna (som Ailonise kallas), passar bra i det sammanhanget. Boel är en vanlig form av Botilda, medan Sinja är en variant av Signe (men ganska ovanligt nuförtiden).

Går vi bara på namnen har vi alltså ett ganska stort tidsspann.

Men det finns också snävare markörer. Potatisen är en. Jag funderade länge på om jag skulle ha något annat än potatis som tilltugg till fläsket i öppningsscenen, just för att inte binda fast det tidsmässigt, men valde till slut att hålla fast vid potatis, för att det gav mer känsla av igenkänning – hur många är idag vana vid att äta rovor?
Dessutom lagas maten helt uppenbart på någon sorts järnspis, och i en scen släcks en lampa – som aldrig definieras närmre än så och absolut inte är tänkt att vara en elektrisk lampa.

Är det här viktigt? Nej, förnuftsmässigt är det inte det. Känslomässigt, för mig, är det ändå det. Jag vill att början ska vara ganska odefinierat vad gäller tidsaspekten. Tidpunkten är inte viktig. Ailonise ska inte vara fast förankrad i en specifik tid.→ Ta mig till sidan!

Om bristen på struktur i världsbygget

Jag tycker om struktur och gillar att ta helhetsgrepp. Bygga upp saker från grunden, se ur olika infallsvinklar, ta hänsyn till både detaljer och stora skeenden. Tänka på hur jag vill ha saker, vad jag vill uppnå, hur man kommer dit, tänka på vilka saker som behöver fixas i god tid och vad som kan hända utmed vägen. 

Som exempel kan nämnas att när vi skulle renovera köket för en del år sedan (det villa säga riva ut det gamla, som var helt slut, riva ut gammalt golv, gräva bort grus ur grunden, och sedan bygga upp allt på nytt), och tog sex veckors sommarsemester, så gjorde jag i princip ett dag för dag-schema för hela semestern, inklusive de två “riktiga” semesterdagarna på Legoland. För annars hade det ju aldrig gått ihop sig, med elektriker, och mina föräldrar och mannens föräldrar, och allt annat som måste klaffa, och det MÅSTE det, för man vill inte vara utan kök för länge med två små barn.

(Jag ska väl tillägga att det där var innan utbrändheten. Idag klarar jag inte sånt längre.)

Och man kan ju tänka att jag borde funka likadant när det gäller skrivandet av mina böcker. Men … nej, inte alls.

När jag började skriva första boken (den som nu heter Lysande klot tvenne) så var jag som bekant bara tretton och ett halvt år. Och jag ville skriva en bok. (Det var inte mitt första försök på bok, men nog den enda som kom förbi första kapitlet.) Visst, jag hade en idé till boken (en idé som ändrades med tiden), men jag hade absolut inte en klar bild av hela berättelsen, utan jag hittade på efterhand.→ Ta mig till sidan!