När jag plockade fram mitt gamla bokmanus för att bearbeta det, så la jag efter ett tag till en extra inledning. Mer av ett förord än en prolog. Texten var med när jag skickade till förlag, men kom sedan att plockas bort i något senare skede, innan utgivning.
När jag på instagram blev taggad i #minbörjan tänkte jag att det var ett passande tillfälle att plocka fram texten igen. (Hela texten finns nedan om du tycker det är jobbigt att läsa i reelen.)
Vad tycker du, är det här en typ av inledning som lockar eller avskräcker dig som läsare?
Jag har skrivit ner händelserna som jag minns dem. Vissa minnen sitter fastetsade in i varje detalj. Men andra har jag en mycket vagare uppfattning om. Och det har blivit ännu tydligare när jag satt mig för att skriva ner det här: när jag försökt dra mig till minnes vad som egentligen hände har jag insett att jag ibland faktiskt inte minns allt tydligt nog. Men jag har gjort så gott jag kan.
Och jag är också fullt medveten om att det ibland känns som att det inte riktigt hänger ihop överallt. Som att jag ibland säger emot mig själv. Jag tror dessutom inte att det bara kan skyllas på ovan beskrivna dåliga minne, även om det förstås är en bit i det. Kanske är jag helt enkelt en motsägelsefull, irrationell, osammanhängande person?
Nå. Känn dig varnad. Det här är premisserna. Läs eller låt bli.
/A