Jag är tjock. Eftersom jag inte var det från början så är det mitt eget fel. Och alltså skäms jag, för det vet jag att jag ska göra.

Jag var en spinkig unge. Inte för att jag inte åt, för det gjorde jag. Både mat och mammas kanelbullar. Jag var smal för att det var sån jag var.

Sen kom puberteten. Då blev jag tjock om låren och baken. Fast det märkte jag inte förrän i efterhand, för det var inte sånt jag tänkte på på den tiden (tack och lov). Upptill var jag fortfarande smal, både om mage och allt annat.

Jag har ”alltid” haft en markerad midja. Jag trodde det skulle förbli så. Det satte sig aldrig något runt magen på mig.

Men så kom graviditeterna. För första gången fastnade en del av fettet på magen. Och just det fettet ville inte försvinna igen. Jag fick vänja mig vid att folk då och då (allt från okända barn till kollegor på jobbet) frågade om jag var gravid (igen), trots att jag inte varit gravid på flera år.

Numera är jag tjock. Nej, det behövs inga omskrivningar. Jag är tjock. Magen är värst.

Det finns många faktorer i det:

– Jag går på SSRI sedan en hel massa år. Tack och lov! Det har gjort underverk för min ångest. Tack vare det kan jag leva ett liv där inte ångesten styr. Givet de snåriga stigar livet vandrat på senare år så vet jag inte hur jag skulle rett ut det annars.→ Läs resten av inlägget!