Om att tala om vad böckerna handlar om och sen bli rädd att det inte stämmer

Ibland säger jag att mina böcker handlar om utanförskap, om att vara annorlunda och inte passa in. Och om sorg och utbrändhet.

Sen får jag dåligt samvete och blir orolig att jag lurat läsarna. Kanske handlar böckerna inte så mycket om de här sakerna som jag gett sken av?

Det är ju inte precis så att jag satt mig ner och tänkt att jag ska skriva böcker om utanförskap och att inte passa in. Inte alls. Det är mer så att dessa teman är en så självklar del av livet för mig själv att det fallit sig naturligt att väva in dem i det jag skriver. Man skriver om det man känner till och har ett behov av att uttrycka, liksom.

Och utmattningen och sorgen kommer inte i första boken utan först senare. Tänk om någon börjar läsa Lysande klot tvenne och förväntar sig att den ska handla om utbrändhet? Den läsaren blir nog besviken.

Jag skulle förstås kunna låta bli att nämna de här aspekterna alls. Men det vill jag inte. Jag tror att de som vill läsa om den här sortens teman sannolikt får ut mer av böckerna om Elsinorien än den som vill ha bara fantasyäventyr. Och det är läsaren som kan känna igen sig i mina underliggande teman jag helst vill nå.

Men jag vill ju inte heller ägna mig åt falsk marknadsföring.

Nej, jag är inte någon naturbegåvning när det kommer till försäljning, det hör ni, va?→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Om ensamhet

Ensamhet. Ensamhet kan vara bland det mest smärtsamma som finns.

Och har man en gång sluppit undan ensamheten, och sedan förlorar den där personen, så är det på något vis ännu smärtsammare.

När man vant sig vid att det finns någon som kan dela smärta, tårar, oro, någon som kan hålla om och trösta, någon som kan lugna och ta hand om, någon som kan prata sönder och mana bort ångesten …
… då är det nästan olidligt att tvingas klara sig utan det igen.

Alltså, egentligen går det inte.

När man vuxit samman med någon, någon som alltid finns där, någon man avslutar meningar åt. Då kommer det alltid att finnas ett stort hål, inte bara efter den som är borta, utan också hål i en själv.

När den som fanns där som stöd och skydd och livlina är borta, då går det egentligen inte riktigt att fortsätta finnas.

Ändå gör man det. För att liv handlar om frånvaron av kemisk jämvikt. Så länge blodet pumpar så finns det liv, även om det är känslomässigt trasigt.

Men hålen efter den som fattas gör att man lättare snubblar, trillar och slår sig, och när man gör det fattas den som får det att läka.

Det är ett svårt och tungt liv. Nästan omöjligt att få rätsida på.

Att ha varit älskad är något väldigt fint. Men att ha förlorat den älskade ger djupa sår som aldrig läker. Och när man ändå kämpar på med att fortsätta livet, så kommer man att falla, igen och igen, och det kommer alltid att finnas nya blåmärken.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Att inte passa in

Känner du ibland att du inte passar in?

När man skrivereller pratar om känslan att inte passa in, inte vara som alla andra, så får man ofta svar av typen att “så känner alla ibland”.

Men jag tänker inte på känslan på den nivån där alla kan känna igen sig. Utan något bortanför det. 

Att både känna och veta att man inte passar in, inte fungerar som andra. Att folk ser en som annorlunda. Avvikande. Att inse att det finns en massa koder för hur man bör agera för att vara accepterad, men inte ha förmågan att läsa av dessa koder, eller inte ha förmågan att anpassa sig till koderna. Eller möjligen ha förmågan, men att det kräver för mycket ansträngning för att vara värt det. Att hellre välja bort sammanhang med andra människor än att stänga av sin egen person.

Och att ständigt fundera över detta: över avvägningen mellan anpassa och vara sig själv, mellan att spela en roll för att “få vara med” och att överge sig själv, att ha en ständigt pågående metadiskussion kring detta med sig själv i tankarna. En konstant pågående analys, som också kräver en massa energi.

Ja, jag tror att jag fortfarande har en del av er med mig? För jag tror att vi som inte riktigt passar in är överrepresenterade bland inbitna bokläsare – eftersom det var en räddning under barndomen att kunna bege sig in i böckernas värld istället. Och dessutom är väl ofta de missanpassade barnen överrepresenterade i böcker?

Ailsa hör också till den skaran.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

… till dig som strävar efter att gå din egen väg, även när det gör ont.

Att vara sig själv behöver inte vara något svårt eller konstigt. I alla fall inte om man under hela sitt liv befunnit sig i sammanhang där den man är och vill vara ses som något självklart.

Men om man sedan tidig ålder, vid upprepade tillfällen, fått veta att det är fel att vara, göra, tycka, agera, resonera eller för den delen bara se ut på det sätt man gör, då är läget ett annat.

Kanske lyckas man ändå gå sin egen väg, trots omgivningens upprepade påpekanden om att man är eller gör fel. Men då är det inte längre utan ansträngning.

Kanske syns inte ansträngningen. Kanske ser omgivningen bara en stark person som alltid gör som hen vill. Kanske tycker omgivningen rentav att den där starka personer bara mår bra av lite ifrågasättanden. Eller så fortsätter de bara ifrågasätta ändå.

Men att kampen inte syns utåt betyder inte att den inte finns. Verkligen inte.

Att gå sin egen väg när man ifrågasatts är en evig och tung kamp för väldigt många av oss.

Och om vi inte hade utsatts för dessa ifrågasättanden så hade vi förmodligen blommat ut mycket mer.

Tänk om det hade kunnat få vara okomplicerat att få vara sig själv!→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Unlikable

I think that what our society teaches young girls, and I think it’s also something that’s quite difficult for even older women and self-professed feminists to shrug off, is that idea that likability is an essential part of you, of the space you occupy in the world… [and] that you’re supposed to hold back sometimes, pull back, don’t quite say, don’t be too pushy, because you have to be likable…

What I want to say to young girls is forget about likability. If you start thinking about being likable you are not going to tell your story honestly, because you are going to be so concerned with not offending, and that’s going to ruin your story… The world is such a wonderful, diverse, and multifaceted place that there’s somebody who’s going to like you; you don’t need to twist yourself into shapes.

Nigerian writer Chimamanda Ngozi Adichie

Skrivande har för mig alltid varit ett sätt att kunna vara mig själv. Att inte behöva anpassa mig till omvärldens krav eller förväntningar på hur jag ska vara för att vara “likable”. (Finns det något bra svenskt ord?)

IRL har jag annars alltid varit antingen för högljudd eller för tyst, tagit för mycket plats eller för lite (ja, båda delar, beroende på tidpunkt och sammanhang). Jag har gillat fel musik, fel kläder, ställt för mycket frågor (eller för lite), sagt emot när jag inte borde (eller till dem som inte ville bli emotsagda), och jag har varit “fel” kombination av åsikter och egenskaper.

Läsandet och skrivandet har alltid varit en fristad.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!