Tragik och lyckliga slut

– Så tragiskt det låter!

Jag minns inte om det var ordagrant så hon sa, kvinnan som stannade till vid mitt bord på skördemarknaden, men något i den stilen i alla fall. Orden var en kommentar till texten i bilden här i inlägget – alltså till den informations-”affisch” jag har liggande på mitt bord när jag står och säljer böcker.

”… underliggande teman som utanförskap, sorg, omöjlig kärlek och psykisk ohälsa.”

Tragiskt? Ja, kanske. Själv ser jag det mer som den vardag väldigt många av oss lever i. Jag har valt formuleringen till min infoaffisch för att visa att mina fantasyböcker i allra högsta grad är relevanta för oss alla, i vår samtid. Att det inte bara är frågan om ett fjärran sagoäventyr utan verklighetsanknytning, även om det råkar finnas både prinsessor och enhörningar.

Men ord träffar olika hos olika människor. Jag skyndade mig att i en teaterviskning förklara att det slutar lyckligt.

– Då borde det stå det också! svarade hon.

Kanske borde det göra det? Jag vet inte. För mig är det inte egentligen viktigt om det slutar lyckligt eller olyckligt; det viktiga är om slutet ”makes sense”. Och vad som verkligen är ett lyckligt slut kan också diskuteras. Vill du ha att de gifte sig och levde lyckliga i alla sina dagar så är det ändå inte mina böcker du ska läsa. Och hur det slutar vill jag egentligen inte heller berätta i förväg – därför har jag inte heller skrivit något om det på affischen.

Tycker du att beskrivningen av mina böcker är alltför tragisk och därmed avskräcker läsare?→ Läs resten av inlägget!

Midsommar är komplicerat

Jag drömmer om en perfekt midsommar. För min del involverar det (utöver sill, potatis och jordgubbar) bland annat blomsterkransar, folkmusik, möjlighet att dansa folkdans (alltså både musik, yta, och människor att dansa med, inklusive någon som faktiskt vill dansa mig, så att jag inte bara blir sittande och tittar på, för evigt påmind om nån som brukade dansa med mig men inte längre finns).

Jag vill gärna ha mycket folk omkring mig på festen, men inte folk som super sig drängfulla, och inte heller människor som kräver ett intensivt umgänge – jag vill liksom ändå kunna försvinna i mängden.

Midsommar är komplicerat.

Det är ju inte så att de människor som bor omkring mig magiskt har samma önskemål som jag. Folkmusik och dans på kvällen ingår inte i gemene mans midsommarstandard; snarast är fokus på små grodorna runt midsommarstången för ointresserade barns skull och sen en spellista från spotify med aktuella hits eller hits från den egna ungdomen. Tror jag i alla fall; jag minns inte ens när jag firade midsommar med ”gemene man” 😉

Jag har dessutom den dåliga vanan att ta semester precis till midsommar. Det innebär att jag liksom haft fullt upp in i det sista, och när semestern väl börjar, på midsommar, så har jag inte haft tid att planera nåt. I år har det verkligen varit full rulle ändå till mållinjen, både på jobbet och privat, och idag har jag egentligen inte ork eller lust för något firande – kan vi inte skjuta på midsommar en vecka, så jag orkar bry mig, liksom?→ Läs resten av inlägget!

Utanförskap

Jag nämner ibland att utanförskap är ett tema jag tar upp i mina böcker. Men utanförskap kan ju betyda olika saker för olika personer.

En sorts utanförskap är när du inte får vara med fastän du vill, och fastän du egentligen är som alla andra. Kanske har de som har högst status bestämt sig för att du inte är cool nog av någon anledning (eller utan anledning). Utanförskapet kan då göra att man inte får vara med och leka eller inte blir bjuden på fest.

En annan sorts utanförskap är när man tydligt avviker från de flesta andra. Det kan handla om att man är tänker och funkar på andra sätt än majoriteten, eller att man på grund av sin bakgrund ses som avvikande. Är man väldigt avvikande är man kanske inte alls välkommen i samhället, utan blir utestängd från mer eller mindre allt.

När man pratar om utanförskap menar man oftast underförstått att den som är utanför vill slippa vara utanför. Det *kan* innebära att man vill få vara med i gänget. Men det kan också betyda att man vill accepteras för den man är, utan att man alls vill vara med i gänget. Om man tänker och funkar väldigt annorlunda från majoriteten kan man lika gärna se det som besvärligt att behöva anpassa sig till ”gänget” och ”vara som alla andra”. Det man längtar efter är att få lov att finnas, existera, bredvid andra, utan att de ska se ner på en eller betrakta en som något man inte riktigt kan eller vill befatta sig med.→ Läs resten av inlägget!

Om att inte platsa i boxen

Idag är det internationella barnboksdagen. Idag är det också internationella autismdagen. Jag platsar inte riktigt i någondera. Och ändå vill jag lyfta båda.

Mina böcker är inte barnböcker. Unga vuxna har jag kategoriserat dem som, samtidigt som jag gärna sätter unga inom parentes beroende på sammanhang, för att betona att de lika gärna kan läsas av ickeunga vuxna. Klassificeringen Unga vuxna gör dock att mina böcker står under Barn- och ungdomsböcker.

Jag började skriva den första boken i serien när jag fortfarande var ”barn”, fast på väg ur barndomen: jag var nybliven tonåring. Och första boken handlar både om barndom och om att tvingas bli vuxen för tidigt.

Internationella barnboksdagen firas den 2 april, eftersom det var H.C. Andersens födelsedag. Andersen skrev bland annat om att inte passa in eller vara accepterad som man är. Vilket leder oss vidare till autismdagen, också den 2 april.

Jag har ingen autismdiagnos; jag anses inte ha sådana problem att jag får en utredning, utan jag får nöja mig med att sjukvården sagt ”du har autistiska drag, men …”.

Att ha autism innebär i praktiken att man avviker från ”normen”, att man inte passar in.

Jag har definitivt aldrig passat in i normen för hur man ska vara. Och det är erfarenheter jag tagit med mig in i mina böcker. Det finns förstås många olika sätt man kan vara annorlunda på, många olika orsaker till att man kan uppleva utanförskap. Olika sorters utanförskap är ett återkommande tema i mina böcker om Elsinorien.

Att skriva böckerna har varit ett sätt att bejaka mig själv.→ Läs resten av inlägget!

Autistiska drag

Utanförskap.
Att inte höra till.
Att inte vara som andra.

Jag har alltid varit annorlunda. Tänkt annorlunda, tyckt annorlunda, prioriterat annorlunda. Avvikit.

Inte kunnat läsa signalerna. Inte fattat det ”alla” andra fattar, det där man förväntas fatta, det där man behöver veta utan att någon talar om det för en.

Men istället fattat en massa andra saker, som jag tyckt varit självklara men som de flesta tydligen inte förstår poängen med.

Och jag har nog också utvecklats ”i fel ordning” utifrån gängse uppfattning. Inte brytt mig om det tonåringar skulle bry sig om när jag var tonåring. Haft min egen ”utvecklingslinje”.

När man är annorlunda så kan man till viss del gå sin egen väg. Göra sina egna val, utifrån intressen, smak och styrkor. Det har jag gjort. Det har varit det självklara för mig, även om det ofta inneburit ensamhet.

Men på många andra områden kan man inte välja. Man tvingas anpassa sig. Man får veta att så där får du inte reagera, agera, vara, tycka, för då kommer andra att skratta, håna, trycka ner … Så man slipar bort det som sticker ut, och maskerar det man inte kan ta bort. Därmed lär man sig att hela tiden analysera varje steg man tar. Allting blir aktiva val. Allting kräver tankeverksamhet och analys. Ambivalens blir ens mellannamn. Spontaniteten dör. Och ”att vara sig själv” innebär hela tiden att göra ett *aktivt val* att vara sig själv, vilket gör att det också känns som en spelad roll, vilket är en helt annan sak än att bara vara.→ Läs resten av inlägget!

Om att tala om vad böckerna handlar om och sen bli rädd att det inte stämmer

Ibland säger jag att mina böcker handlar om utanförskap, om att vara annorlunda och inte passa in. Och om sorg och utbrändhet.

Sen får jag dåligt samvete och blir orolig att jag lurat läsarna. Kanske handlar böckerna inte så mycket om de här sakerna som jag gett sken av?

Det är ju inte precis så att jag satt mig ner och tänkt att jag ska skriva böcker om utanförskap och att inte passa in. Inte alls. Det är mer så att dessa teman är en så självklar del av livet för mig själv att det fallit sig naturligt att väva in dem i det jag skriver. Man skriver om det man känner till och har ett behov av att uttrycka, liksom.

Och utmattningen och sorgen kommer inte i första boken utan först senare. Tänk om någon börjar läsa Lysande klot tvenne och förväntar sig att den ska handla om utbrändhet? Den läsaren blir nog besviken.

Jag skulle förstås kunna låta bli att nämna de här aspekterna alls. Men det vill jag inte. Jag tror att de som vill läsa om den här sortens teman sannolikt får ut mer av böckerna om Elsinorien än den som vill ha bara fantasyäventyr. Och det är läsaren som kan känna igen sig i mina underliggande teman jag helst vill nå.

Men jag vill ju inte heller ägna mig åt falsk marknadsföring.

Nej, jag är inte någon naturbegåvning när det kommer till försäljning, det hör ni, va?→ Läs resten av inlägget!

Om ensamhet

Ensamhet. Ensamhet kan vara bland det mest smärtsamma som finns.

Och har man en gång sluppit undan ensamheten, och sedan förlorar den där personen, så är det på något vis ännu smärtsammare.

När man vant sig vid att det finns någon som kan dela smärta, tårar, oro, någon som kan hålla om och trösta, någon som kan lugna och ta hand om, någon som kan prata sönder och mana bort ångesten …
… då är det nästan olidligt att tvingas klara sig utan det igen.

Alltså, egentligen går det inte.

När man vuxit samman med någon, någon som alltid finns där, någon man avslutar meningar åt. Då kommer det alltid att finnas ett stort hål, inte bara efter den som är borta, utan också hål i en själv.

När den som fanns där som stöd och skydd och livlina är borta, då går det egentligen inte riktigt att fortsätta finnas.

Ändå gör man det. För att liv handlar om frånvaron av kemisk jämvikt. Så länge blodet pumpar så finns det liv, även om det är känslomässigt trasigt.

Men hålen efter den som fattas gör att man lättare snubblar, trillar och slår sig, och när man gör det fattas den som får det att läka.

Det är ett svårt och tungt liv. Nästan omöjligt att få rätsida på.

Att ha varit älskad är något väldigt fint. Men att ha förlorat den älskade ger djupa sår som aldrig läker. Och när man ändå kämpar på med att fortsätta livet, så kommer man att falla, igen och igen, och det kommer alltid att finnas nya blåmärken.→ Läs resten av inlägget!

Att inte passa in

Känner du ibland att du inte passar in?

När man skrivereller pratar om känslan att inte passa in, inte vara som alla andra, så får man ofta svar av typen att ”så känner alla ibland”.

Men jag tänker inte på känslan på den nivån där alla kan känna igen sig. Utan något bortanför det. 

Att både känna och veta att man inte passar in, inte fungerar som andra. Att folk ser en som annorlunda. Avvikande. Att inse att det finns en massa koder för hur man bör agera för att vara accepterad, men inte ha förmågan att läsa av dessa koder, eller inte ha förmågan att anpassa sig till koderna. Eller möjligen ha förmågan, men att det kräver för mycket ansträngning för att vara värt det. Att hellre välja bort sammanhang med andra människor än att stänga av sin egen person.

Och att ständigt fundera över detta: över avvägningen mellan anpassa och vara sig själv, mellan att spela en roll för att ”få vara med” och att överge sig själv, att ha en ständigt pågående metadiskussion kring detta med sig själv i tankarna. En konstant pågående analys, som också kräver en massa energi.

Ja, jag tror att jag fortfarande har en del av er med mig? För jag tror att vi som inte riktigt passar in är överrepresenterade bland inbitna bokläsare – eftersom det var en räddning under barndomen att kunna bege sig in i böckernas värld istället. Och dessutom är väl ofta de missanpassade barnen överrepresenterade i böcker?

Ailsa hör också till den skaran.→ Läs resten av inlägget!

… till dig som strävar efter att gå din egen väg, även när det gör ont.

Att vara sig själv behöver inte vara något svårt eller konstigt. I alla fall inte om man under hela sitt liv befunnit sig i sammanhang där den man är och vill vara ses som något självklart.

Men om man sedan tidig ålder, vid upprepade tillfällen, fått veta att det är fel att vara, göra, tycka, agera, resonera eller för den delen bara se ut på det sätt man gör, då är läget ett annat.

Kanske lyckas man ändå gå sin egen väg, trots omgivningens upprepade påpekanden om att man är eller gör fel. Men då är det inte längre utan ansträngning.

Kanske syns inte ansträngningen. Kanske ser omgivningen bara en stark person som alltid gör som hen vill. Kanske tycker omgivningen rentav att den där starka personer bara mår bra av lite ifrågasättanden. Eller så fortsätter de bara ifrågasätta ändå.

Men att kampen inte syns utåt betyder inte att den inte finns. Verkligen inte.

Att gå sin egen väg när man ifrågasatts är en evig och tung kamp för väldigt många av oss.

Och om vi inte hade utsatts för dessa ifrågasättanden så hade vi förmodligen blommat ut mycket mer.

Tänk om det hade kunnat få vara okomplicerat att få vara sig själv!→ Läs resten av inlägget!

Unlikable

I think that what our society teaches young girls, and I think it’s also something that’s quite difficult for even older women and self-professed feminists to shrug off, is that idea that likability is an essential part of you, of the space you occupy in the world… [and] that you’re supposed to hold back sometimes, pull back, don’t quite say, don’t be too pushy, because you have to be likable…

What I want to say to young girls is forget about likability. If you start thinking about being likable you are not going to tell your story honestly, because you are going to be so concerned with not offending, and that’s going to ruin your story… The world is such a wonderful, diverse, and multifaceted place that there’s somebody who’s going to like you; you don’t need to twist yourself into shapes.

Nigerian writer Chimamanda Ngozi Adichie

Skrivande har för mig alltid varit ett sätt att kunna vara mig själv. Att inte behöva anpassa mig till omvärldens krav eller förväntningar på hur jag ska vara för att vara ”likable”. (Finns det något bra svenskt ord?)

IRL har jag annars alltid varit antingen för högljudd eller för tyst, tagit för mycket plats eller för lite (ja, båda delar, beroende på tidpunkt och sammanhang). Jag har gillat fel musik, fel kläder, ställt för mycket frågor (eller för lite), sagt emot när jag inte borde (eller till dem som inte ville bli emotsagda), och jag har varit ”fel” kombination av åsikter och egenskaper.

Läsandet och skrivandet har alltid varit en fristad.→ Läs resten av inlägget!