Eftersom jag var en snäll flicka så svor jag aldrig när jag var liten. Men numera svär jag, och jag tycker att svordomar tillför något i språket – ibland behöver man helt enkelt den där extra kraften som kommer av ord och uttryck som inte slipats och polerats för att ta bort den vassa udden.

Huvudpersonen i mina böcker svär också. Inte så ofta, men när hon är riktigt arg eller upprörd. Hon kommer, precis som jag och och förmodligen även du, från Jorden/Tellus, och hennes språk grundar sig i mitt språk, så alltså använder hon vanliga svenska svordomar.

Våra klassiska svenska svordomar grundar sig huvudsakligen i religion. Framför allt är det olika ord kopplade till djävulen och hans domäner, men även en del ord kopplade till gud i olika former. Andra språk på Jorden har andra premisser för vilka ord som anses så fula att säga att de lyckas ge den önskade kraften. Ibland är det köns- och sexrelaterade ord som fått den funktionen, ibland är det mer kopplat till kiss och bajs.

Så hur svär man då i Elsinorien och dess grannländer? Tja, det där med svordomar är en komplicerad bit av världsbyggandet (tycker jag). Om man exempelvis ska koppla en svordom till något heligt och sedan kunna skymfa det genom svordomen, så behöver man ju ha etablerat vad som är heligt.

Och om man då har en handling som knappt kommer in på heligheter så kan det vara svårt att uppfatta. Då kan det ord som är menat att vara en riktigt saftig svordom helt gå läsaren förbi, eftersom det kanske är ett ord som för någon utan den bakgrunden är helt harmlöst.

Jag ska inte på något vis påstå att jag tycker att jag lyckats jättebra med detta. Men på några ställen finns det milda elsinoriska kraftuttryck insmugna.

Sammantaget är det nog ändå huvudpersonen som svär mest. Det kan ju å andra sidan också bero på att hon ibland har starka känslor och uttrycker dem.