Respektlös och nonchalant

“Författaren har en nonchalant och respektlös inställning till språket.”

Nej, det är inte ett riktigt citat. Däremot har jag själv då och då gått och tänkt – rentav hoppats – att det där är något som kanske någon skulle kunna få för sig att skriva i en recension om mina böcker. Inte ordagrant, men med den innebörden. I alla fall om man menar respektlös på ett positivt sätt.Det där med språk – ordval, formuleringar, hur man använder olika tempus, och även vad man hoppar över – är spännande saker.

Under någon period av mitt skrivande (kanske under andra omskrivningen av boken, kanske senare) hade jag en önskan om att satsa på ett något ålderdomligare språk, för att det skulle passa bättre med när boken utspelar sig (även om det egentligen är oklart när det är, mer exakt). I den vevan bytte jag ut alla mamma och pappa mot mor och far. Sedan bytte jag tillbaka till mamma och pappa för vissa karaktärer. Numera säger alla mamma och pappa igen.

Med åren har jag lagt mig till med en avslappnad inställning till språket. Alla ord är bra! Alla ord behövs! I vissa sammanhang behövs ord som kanske uppfattas som ålderdomliga, för det finns inga “moderna” ord för samma sak. Andra gånger använder jag ord som kan uppfattas som ålderdomliga för att jag helt enkelt gillar dem. Samtidigt använder jag många ord och uttryck som av en del kanske uppfattas som alltför moderna, vardagliga, ungdomliga eller på annat sätt utanför den ram som jag förväntas hålla mig inom. Och jag gör det med glädje.

Jag tänker att de personer som befolkar mina berättelser är människor, och precis som andra människor så har de ett ordförråd med inblandning från många olika håll. Om jag begränsar deras ordförråd så att de börjar tala någon sorts “arkaiskt” språk, så kommer de längre bort från oss, även känslomässigt. Och de är inga museiföremål. Det ska kännas som att de är människor av kött och blod.

Nu tillhör ju mina karaktärer som sagt var inte en viss specifik tidsålder. Men även om de gjorde det, om de exempelvis levde under svenskt 1600-tal, så skulle jag nog ändå inte vilja att de uttryckte sig på 1600-talssvenska. Det språk människor i Sverige pratade på 1600-talet uppfattades ju förmodligen inte som föråldrat eller högtravande för dem som levde då – de tyckte säkert de pratade modernt, vardagligt, enkelt eller normalt. Om jag vill förmedla den känslan får jag välja uttryckssätt som gör att läsaren känner något motsvarande.

Språket får inte stå i vägen. Språket ska förmedla händelser och känslor, men att uppfylla språkregler och trycka in språket i trånga boxar är enligt min uppfattning kontraproduktivt. Att ha för stor respekt för språket försvårar läsningen.

Så om någon säger att jag har en respektlös inställning till språket så ser jag det förhoppningsvis som en komplimang. Det respektlösa är nämligen inget som hänt av misstag utan tvärtom avsiktligt.

(Ovanstående betyder inte att jag är ointresserad av språkets historia och utveckling – tvärtom! Språk lever och utvecklas. Språk är inte statiska. Och om böcker som ges ut nu anpassar språket till vad som ansågs rätt för decennier sedan så riskerar böckerna bli “gamla” i förtid.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *