GRIT

Grit. Stundtals ett populärt uttryck.
Så här förklaras det i en artikel på forskning.se från 2017:

“Motivation är en motor i allt lärande. Forskning visar att en alldeles speciell sorts motivation är avgörande för att nå resultat i skolan – grit, eller det vi i dagligt tal kallar jävlar anamma.

Det är motivationen som gör att man kämpar vidare fast det tar emot och motivation slår ibland både IQ och talang när det gäller att nå resultat.”

Längre ner i artikeln står det också:
“Inom populärpsykologin brukar grit beskrivas som konsten att inte ge upp.”

Jag har nog grit. Jag är bra på att bita ihop och kämpa på. Göra det som göras ska. Fortsätta med det jag bestämt mig för. Fortsätta med det som måste göras. Även när det är motigt. Även när det får mig att få riktigt dåligt. Långt bortanför mina egentliga gränser. Jag kan koppla på ett läge där jag mer ser mig som en maskin: så länge det finns tid så kan man göra mer.

Det där är jättefarligt. Det har fått mig att gå ignorera min egen hälsa många gånger. Det har lett till utmattning och andra hälsoproblem.

Jag kämpar med att lära om. Med att lära mig att vara lat. Med att inte kräva max av mig själv – eller ens i närheten av max. Good enough, eller inte ens det. Och att åtminstone ge upp korta stunder. Men det är jättesvårt att lära om.

Och det där med GRIT … alltså, som jag ser det så är det något som kan vara rätt farligt. Absolut inte något att hylla.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.