Oläsbara disketter och modern teknik

När jag för snart sex år sedan bestämde mig för att plocka upp mitt gamla bokmanus, som legat i dvala i typ två decennier, så var första steget att få fatt i en bearbetningsbar version.

Ursprungligen skrev jag för hand, med blyertspenna på kollegieblock. Både första genomskrivningen och andra genomskrivningen.
Men sedan skrev jag faktiskt in alltsammans på dator. På brorsans Amiga. Och det sparades förstås på disketter (som då fortfarande var en ganska cool sak, jämfört med kassettbanden som datorspelen låg på när jag var liten).

Nå. När jag skulle dra igång med skrivandet igen 2016 så var jag övertygad om att dessa gamla ordbehandlingsfiler vid senare tillfälle överförts till något nyare format och skulle ligga tillgängligt på vår Linuxburk. Men så var uppenbarligen inte fallet. Jag fick börja leta bland gamla disketter. Och jag hittade dem! Dels två blåa, som nog var från Amiga-tiden (sannolikt ungefär 1994), dels en svart, som förmodligen var från tidig Linuxtid, något år efter sekelskiftet gissar jag.

Men … disketter? Nej, jag har inte längre en dator som kan läsa dem.

En vän med äldre datorer av olika slag ryckte in och gjorde ett försök. Men misslyckades. Vi hittade helt enkelt inget sätt att läsa disketterna.

Lösningen bestod slutligen i modern teknik. För jag hade ju faktiskt en pappersutskrift sparad av diskettmanusversionen. Och numera kan man ju skanna dokument – och sedan be programmet omvandla det till text i ordbehandlingsprogram! En alldeles fantastisk lösning. Visst, det blev en hel del jobb med att sitta och ändra alla de saker som tolkades fel vid omvandlingen (en del bokstäver blev fel oftare än andra).→ Ta mig till sidan!

Om att tala om vad böckerna handlar om och sen bli rädd att det inte stämmer

Ibland säger jag att mina böcker handlar om utanförskap, om att vara annorlunda och inte passa in. Och om sorg och utbrändhet.

Sen får jag dåligt samvete och blir orolig att jag lurat läsarna. Kanske handlar böckerna inte så mycket om de här sakerna som jag gett sken av?

Det är ju inte precis så att jag satt mig ner och tänkt att jag ska skriva böcker om utanförskap och att inte passa in. Inte alls. Det är mer så att dessa teman är en så självklar del av livet för mig själv att det fallit sig naturligt att väva in dem i det jag skriver. Man skriver om det man känner till och har ett behov av att uttrycka, liksom.

Och utmattningen och sorgen kommer inte i första boken utan först senare. Tänk om någon börjar läsa Lysande klot tvenne och förväntar sig att den ska handla om utbrändhet? Den läsaren blir nog besviken.

Jag skulle förstås kunna låta bli att nämna de här aspekterna alls. Men det vill jag inte. Jag tror att de som vill läsa om den här sortens teman sannolikt får ut mer av böckerna om Elsinorien än den som vill ha bara fantasyäventyr. Och det är läsaren som kan känna igen sig i mina underliggande teman jag helst vill nå.

Men jag vill ju inte heller ägna mig åt falsk marknadsföring.

Nej, jag är inte någon naturbegåvning när det kommer till försäljning, det hör ni, va?→ Ta mig till sidan!

Vackert och irrationellt

“Det är så vackert så det gör ont” skrev en vän, apropå hur naturen ser ut omkring oss nu i mitten av juni.

Och jag påmindes om att det där är ett av skälen till att jag skriver. När världen är så vacker att det gör ont, då blir skrivandet ett sätt att hantera det. Skriva om det vackra, skriva av sig det onda genom att beskriva det vackra. Skrivandet tar udden av det smärtsamma. Känslorna går in i skrivandet, och när jag skrivit klart så har jag slutat ha ont. Kanske glömt en del av smärtan också. På gott och ont.

Det låter förstås inte som ett rationellt skäl att skriva. Men det är väl sällan av rationella skäl vi gör kreativa saker?

Och så beror det förstås också på vad man menar med att något är rationellt. Det är skillnad på det vi lärt oss är rationellt, utifrån ett produktivt sätt att se saker, och vad som är rationellt utifrån långsiktigt välmående och en själsligt hållbar värld.→ Ta mig till sidan!

Mellan raderna

“Det står inget mellan raderna.” Det sa min svensklärare på gymnasiet.

Jag minns det som att hon sa det flera gånger, men jag vet inte säkert. Och jag minns inte heller i vilket sammanhang det sades.

Hon var en lärare av “den gamla skolan”, i vit blus och plisserad rutig kjol. Oerhört kunnig på sina områden (som efter vad jag minns involverade klassiska språk) men också väldigt noga med hur saker skulle vara. För henne fick vi lära oss de två första raderna ur Illiaden utantill, för Det Var Sånt Man Skulle Kunna TM. (Utantillärande var annars ganska omodernt i början av 1990-talet, när jag gick gymnasiet.)

Litteraturkunskap var en viktig del av gymnasiesvenskan – jag tror rentav att vi fick separata betyg i svenska, litteratur respektive svenska, övrigt (fast det hette något annat) – och det var sannolikt i detta sammanhang, när det pratades tolkningar och analyser av romantiska 1700-talsdikter eller något annat liknande, som hon sa det. För analysera skulle vi.

Och ändå.

“Det står inget mellan raderna.”

Den där meningen har satt sig hos mig.

För jag håller ju med.
Det står inget mellan raderna.
Och ändå antas vi alltid, rentav uppmanas, att förhålla oss till det som står mellan raderna. Ibland uttalat, ibland underförstått.
Vi ska förvänta oss att folk ska läsa det som står mellan raderna.

Men.

Det står inget mellan raderna. Oavsett att de allra flesta läser in saker mellan raderna.

Så vad menade hon egentligen?
Det vet jag inte. Det är snart trettio år sedan jag hade henne som lärare, så jag kan inte fråga.→ Ta mig till sidan!

Jag älskar att skriva.

Jag älskar att sätta ord på saker. Redogöra för fakta på ett begripligt sätt. Förklara sammanhang. Beskriva känslor.

Och jag föredrar att göra det skriftligt. Skrivna formuleringar ger mig utrymme att vända och vrida, flytta om ordning och välja ord, och det får ta den tid det tar. Och även när jag vet precis vad som ska sägas så uppskattar jag att skriva, för då riskerar jag inte att bli avbruten. (I alla fall inte av den min text riktar sig till. Barnen och katterna avbryter mig ändå.)

Ibland är skrivandet ett flöde av ord från huvudet genom fingrarna på tangentbordet och över i datorns minne, synligt på skärmen. Den processen är nästan som en dans.

Andra gånger är det genomläsande av material, vändande och vridande på hur saker ska sägas och i vilken ordning för att på tydligast sätt förmedla budskapet. Den processen är stundtals enormt krävande för hjärnan. Men det är det värt om jag har något viktigt att säga.

Periodvis skriver jag en del i mitt jobb. Där händer det att jag ansträngt mig massor för att balansera och nyansera mellan olika viktiga budskap och fakta som behöver förmedlas – för jag gillar att få människor att förstå och få en helhetsbild, att göra det svåra tillgängligt utan att förlora innehållet – men att min text sedan mer eller mindre skrotas, för att någon tycker att det fulla budskapet exempelvis inte är tillräckligt positivt. 

Det gör mig ledsen. Det är frustrerande att lägga mycket tid, och hjärnkraft, på att göra det svåra begripligt, när någon annan sedan bestämmer att det inte ska användas.→ Ta mig till sidan!

Att vara bra på något

Jag tänker mycket på det här med att vara bra på något.

När man är liten så är skaran man jämförs med ganska begränsad. De första åren i skolan kanske klassen, det vill säga runt 25 andra personer som är födda samma år. Att vara bäst på fotboll i klassen innebär kanske att man i praktiken jämförs med fem andra personer som överhuvudtaget vet mer än att man ska få in bollen i motståndarlagets mål.

När man blir lite äldre jämförs man med hela skolan. Eller alla i fotbollsklubben eller alla som går på dansskolan i samma stad. Betydligt fler personer att jämföra sig med, men ändå en ganska liten andel av alla i världen med samma intresse.

Men ju äldre man blir, desto mer nischat blir det. Dels jämförs man bara med folk som är intresserade av och bra på samma saker. Dels jämförs man till slut med alla i hela landet (eller rentav hela världen).

Det är en utmaning, rent psykologiskt. Ju bättre man blir, desto sämre känner man sig.

Och ja, den här texten skriver jag i författarsammanhang.

Det är stor skillnad på att vara utgiven författare (eller ens aspirerande författare), jämfört med när man gick i mellanstadiet och fick beröm för att man kunde skriva en sammanhängande text.

Det är lätt att glömma bort att vi alla, som kommit så långt att vi ens har ett manus med början och slut, och en ihärdighet att fortsätta skriva (bortom stunden när vi fick en första idé), faktiskt är fruktansvärt bra.→ Ta mig till sidan!

Vem är egentligen författare?

Jag minns när jag diskuterade frågan för några år sedan, med några redan utgivna författare på twitter. Det var nog något jag kommenterade och sen ursäktade mig över, för jag var ju inte författare än – och de konstaterade att det var jag visst.

Och jag höll med. Att vara författare handlar i huvudsak om gemensamma erfarenheter och upplevelser. Att vilja uttrycka saker i skrift. Att ha upplevt skrivflow. Att ha stångats med liknande problem kring formuleringar och textuppbyggnad. Att ha kört fast. Att vara beredd att lägga oändligt många timmar på att skriva en lång sammanhängande text. Att vända och vrida på detaljer och formuleringar för att det ska bli rätt. Det är den sorts upplevelser vi delar. Det är detta som gör oss till författare. Inte utgivningen.

Mina tvivel när det kommer till mig själv handlar om något annat. Om Jante. Om att inte förhäva sig. Om att inte göra saker på rätt sätt, i rätt ordning. Om alla de åsikter en del andra författare har om vad som är rätt och riktigt och vad de tycker om utgivning på hybridförlag. Och om en sedan lång tid väl internerad känsla av att det jag gör, i alla möjliga sammanhang, ändå inte uppfyller normen för Hur Saker Ska Vara TM.

Jag vet: dubbla måttstockar. Andra krav på mig själv än på alla andra.

✏📝📖📚

Hur definierar du författare? Och har du samma måttstockar för dig själv som för andra?→ Ta mig till sidan!

Punkt.

Kan vara en bild av 1 person och text där det står ”Punctuation is a fabulous tool for controlling your reader you even get to control where they breathe. That's what I call power! Nicola NicolaMorgan Morgan writers.write.company WWW.WRITERSWRITE.CO.ZA”

Ja, det är faktiskt riktigt coolt.

Jag har ett språk med ganska blandade meningar. En del ettordsmeningar. (Hallå, det är ju inte ens fullständiga meningar!) En del meningar som är så långa och komplicerade, med inskjutna bisatser – och rentav tanskstreck – som jag blir ombedd att korta ner för att öka läsbarheten.

Men jag vill ha det så, jag vill inte ändra. För meningarnas uppbyggnad, längden, konstruktionen, säger också något om stämningen och humöret hos berättaren. Meningar med ett eller ett par ord ger en stillsamhet. Långa komplicerade meningar med inskjutna tankespår visar känslan av när tankarna far. Jag fömedlar andningspauser och uteblivna dito till läsaren. Därmed förmedlar jag känsla, inte bara med orden men med det som finns emellan.→ Ta mig till sidan!

Unlikable

I think that what our society teaches young girls, and I think it’s also something that’s quite difficult for even older women and self-professed feminists to shrug off, is that idea that likability is an essential part of you, of the space you occupy in the world… [and] that you’re supposed to hold back sometimes, pull back, don’t quite say, don’t be too pushy, because you have to be likable…

What I want to say to young girls is forget about likability. If you start thinking about being likable you are not going to tell your story honestly, because you are going to be so concerned with not offending, and that’s going to ruin your story… The world is such a wonderful, diverse, and multifaceted place that there’s somebody who’s going to like you; you don’t need to twist yourself into shapes.

Nigerian writer Chimamanda Ngozi Adichie

Skrivande har för mig alltid varit ett sätt att kunna vara mig själv. Att inte behöva anpassa mig till omvärldens krav eller förväntningar på hur jag ska vara för att vara “likable”. (Finns det något bra svenskt ord?)

IRL har jag annars alltid varit antingen för högljudd eller för tyst, tagit för mycket plats eller för lite (ja, båda delar, beroende på tidpunkt och sammanhang). Jag har gillat fel musik, fel kläder, ställt för mycket frågor (eller för lite), sagt emot när jag inte borde (eller till dem som inte ville bli emotsagda), och jag har varit “fel” kombination av åsikter och egenskaper.

Läsandet och skrivandet har alltid varit en fristad.→ Ta mig till sidan!

Gestaltning

Gestaltning. Överallt i skrivarsammanhang pratas det om gestaltning.

Eller “show, don’t tell”.

Grundpoängen är ungefär att man inte ska skriva hur någon kände. Man ska istället skriva hur detta konkret manifesteras. Man ska inte skriva att någon är arg, man ska skriva hur personen som är arg ser ut, låter, uppträder, hur kroppen reagerar, och låta läsaren själv få uppleva det arga.

Det låter ju i grunden jättefint.

Samtidigt bygger det på tanken att vi alla uppfattar saker likadant. Men så är det ju inte. Om jag skriver att hans röst blev gäll och han knep ihop ögonbrynen, så kanske de flesta får samma känsla av detta – men definitivt inte alla.

Nu är det ju förstås så att om hundra personer läser en bok så kommer det inte vara hundra personer som uppfattar den likadant, alldeles oavsett hur man skriver den eller vilka litterära verktyg författaren använder.

Men om min poäng är att ge människor inblick i att vara någon de inte är, att känna hur den personen känner, så tycker jag att det är begränsande att “gestalta”. Om jag redogör för hur någons mimik ser ut eller hur hen låter etc, och det innebär att fyra av fem kommer att uppleva det på det gängse sättet, men jag är ute efter att förmedla upplevelsen hos den sista femtedelen till de fyra femtedelarna, då kanske gestaltningen istället leder mig in i en återvändsgränd, för de fyra femtedelarna upplever bara det de brukar uppleva när någon kniper med ögonen.

När jag vill förmedla hur det är att vara i ett huvud som tänker för mycket, då är det just alla tankebanorna jag behöver förmedla.→ Ta mig till sidan!