Varför sagor inte är fantasy

Jag gör ofta någon sorts svepande koppling mellan sagor och (klassisk) fantasy. Kanske inte riktigt att jag sätter likhetstecken mellan dem, men ändå antyder något ditåt. För det finns ju stora likheter, i teman, i rollbesättning, i miljöer och förutsättningar, och så vidare.

Men det finns också skillnader.

Förmodligen finns det folk som fördjupat sig i dessa skillnader, säkerligen även på akademisk nivå. Jag har i så fall inte läst något av det (för de saker jag läst på dylik nivå handlar om helt andra saker).

Men det jag själv tänker är den stora skillnaden mellan (klassiska) sagor och (klassisk) fantasy är … vad ska man säga, nivån av konstruerad verklighetsförankring? Eller, hur mycket vi får veta om förutsättningarna och hur de hänger samman.

En saga utspelar sig exempelvis i ett land långt borta, för länge sedan. Men vi får inte veta hur långt bort eller hur länge sedan. Vi får inte veta något om geografin: hur stort är landet, hur många är grannländerna? Vi får lösryckt information, som att man firar jul (som man exempelvis gör i årets julkalender), men vi vet inte om det är ett kristet julfirande eller något annat, vi vet inget om när religionen (om det nu är kristendomen) kom till landet. Och så vidare.

I en saga vet vi bara lösryckta detaljer, som till stor del inte sitter ihop med varandra. Och de delar vi vet om är ofta stereotypa. Landet ligger långt bort, styrs av en kung eller en drottning, och så vidare.

Fantasy är vad som händer med sagor när någon börjar tänka 😉 När någon börjar fundera “men hur hänger det här samman?”. När någon konstruerar allt det där som behövs för helheten. När berättelsen inte längre består av små öar som når varandra via hängbroar där man måste gå med skygglappar utan istället fyller ut de där håligheterna. Med kartor. Med tankar om vilka konflikter som ligger bakom. När man bestämmer HUR långt bort och för HUR länge sedan berättelsen utspelar sig, eller flyttar den till ett sammanhang som inte ens längre relaterar till vårt vanliga här & nu. När man funderat över om jul över huvud taget är ett relevant begrepp för de karaktärer berättelsen handlar om, eller om deras föreställningsvärld är något helt annat. Och så vidare.

Fantasy är de sagor som blir till när man tänker igenom allt.

Att tänka igenom saker anses överlag som en sak man gör om man är mogen, kanske rentav vuxen eller i alla fall på väg att bli. Konsekvenstänk och sånt där, liksom.

Det borde rimligen innebära att även om man anses bli för gammal för sagor, så borde man inte bli för gammal för fantasy. Eller att man går vidare till fantasy när man inte längre accepterar sagornas enkelhet.

Ändå finns det en utbredd uppfattning i vårt land att fantasy möjligen funkar för barn och ungdomar men absolut inte för vuxna.

Den uppfattningen delar förstås inte jag.

Men ibland funderar jag på om de som inte gillar fantasy är de som gärna vill att även verkligheten fungera som öar med hängbroar emellan, där man inte behöver fundera över vad som finns mellan öarna.

Och att vi som tänker lite för mycket trivs extra bra i fantasyn, eftersom vi regelmässigt funderar på hur saker hänger samman under hängbroarna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.