Ibland känns det som att man redan tagit alla bilder. Som att det inte finns fler sätt berätta om en blommas skönhet. Som att man redan tagit den bästa bilden för tio år sedan och alla bilder man tagit efter det är dåliga kopior. Och att man egentligen borde sluta envisas med att ta bilder på backsippan varje år.
Men om man slutar ta bilder på backsipporna så kanske ni som inte ser dem där ni är glömmer hur vackra de är. Och det vore ju farligt. Människor behöver minnas hur vackra blommorna är, hur skön naturen är. Precis som vi behöver minnas och påminnas om en massa andra saker, onda och goda.
Och på samma sätt är det med skrivandet. Det kan kännas som att allting redan är skrivet, att allting redan har sagts. Så kanske det är. Och samtidigt behövs det ständigt nya vinklar på det. För att vi inte ska tycka att det där har jag redan läst och sett. Nya vinklar för att vi ska se och minnas.
En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Och jag tycker om att fotografera. Men en dag som idag, när jag fotograferat backsippor på en nybränd torräng vid havet, så påminns jag om vad det är som gör att jag i grunden föredrar skrivandet som min uttryckssätt.
När jag parkerat bilen och klivit över det lilla räcket så tar jag in allting nästan omedelbart.
Jag ser det blåa havet med sitt solglitter, och jag ser själva solen i den övre ytterkanten av synfältet.
Jag ser det nyligen brända gräset, båda det samlade intrycket av det och de enstaka stråna, blandningen av bränt och levande grönt.
Jag ser de små öarna av lilablommande backsippor, deras intensiva färg och de pyttesmå fjunen på blomkalkar och blad, som glittrar silver i soljuset.
Jag ser alltsammans på en gång och kan skifta fokus fram och tillbaka mellan detaljerna på en millisekund.
Men ska jag fotografera så måste jag välja fokus. Det är nästan omöjligt att få med backsipporna på samma bilder som havet, fastän de är så nära varandra. Vill jag ta en bild som visar de böljande brungröna backarna så blir öarna av backsippor så små att man knappt fattar att de är blommor. Tar jag en närbild på en blomma så syns inget annat, och jag får välja om folus ska ligga på de silvriga tofsarna eller på de gula ståndarna.
Jag undviker att ta bilder på andra blommor, för då bryter jag temat.
Och lärkorna som drillar över mitt huvud och humlorna som surrar kommer inte alls med på bilderna och försvinner från min beskrivning.
Samtidigt är bilder värdefulla och krävs kanske som förförståelse till min text. För den som aldrig sett en backsippa kommer kanske aldrig att förstå, oavsett hur noggrant jag beskriver dess utseende i ord.