Måstena som aldrig tar slut

Mamma och dotter med förkläden och matlagningsattiraljer.
Mamman säger:
"That's right sweetheart; dreams and goals are Satan's way of distracting you from making dinner."

Den här bilden återvänder jag till med jämna mellanrum.

Nej, jag tror inte på ”Satan”, inte på någon gud heller. Däremot fångar bilden den eviga konflikten i vardagen. Konflikten mellan det som behöver göras och det jag vill göra.

Det är lätt att säga att man ska strunta i måstena. Även om jag är uppvuxen som ”duktig flicka”, och sedan barndomen bär med mig grundprincipen att man ska göra de tråkiga måstena innan man gör roligare saker, så tycker jag numera, principiellt, något annat. Jag tycker numera att det är klokt att inte vänta med det roliga tills allt det tråkiga är gjort.

Rent praktiskt är det svårare. Måstena är måsten av en anledning. Disken behöver diskas för att man kommer att behöva sakerna rena och för att det behövs bänkyta för att kunna laga mat. Mat behöver lagas för att äta bör man. Kläder behöver tvättas (och lagas!) för att man ska ha något att ha på sig när man går till jobb och skola. Återvinningen behöver lämnas iväg för att inte all golvyta ska vara belamrad med kassar med gamla mjölkpaket och plastförpackningar från frysta grönsaker. Kattlådan behöver grävas för både människors och katters skull. Och jag skulle verkligen behöva täta runt rören i skåpet under köksvasken, för det är lite otrevligt att mössen kommer in där och lever rövare i sophinken.

Och så vidare.

Det tar aldrig slut.

I grunden är det måstena, överlevnadssakerna, vi behöver göra för att livet ska kunna fortsätta. Plus att jag egentligen mår dåligt när det är för rörigt omkring mig.

Samtidigt vet jag, förståndsmässigt och erfarenhetsmässigt, att i tider när min energi är begränsad så kommer tiden aldrig riktigt att räcka ens till det allra nödvändigaste. Då kommer det aldrig att bli tid till ”nöjen”, till det som får mig att vilja leva. Och när tillvaron bara är tyngande måsten och ingen glädje, då mår man (jag) med tiden allt sämre. ”Det är en rund cirkel”, som min man skulle ha sagt.

De tre böcker jag gett ut skulle aldrig ha blivit skrivna om jag inte hade bestämt mig för att ignorera flera dagars disk på köksbänken och en mängd andra liknande saker. Skriva böcker var inte den rimliga prioriteringen där jag befann mig i livet. ”Hur hann du?” undrar folk ibland. Det gjorde jag inte. Jag prioriterade bort en del saker, en del av dem kanske ännu viktigare än disk. En del av dem saker jag kanske delvis ångrar idag. Men hade jag inte prioriterat så, så hade jag eventuellt kommit ur den perioden ännu trasigare än jag gjorde.

Bilden påminner mig om detta. Om att jag behöver ha andra mål och drömmar än att laga middag och diska. För annars går jag under. När jag övergår till att betrakta mig som en maskin som ska uppfylla mina åtaganden och ansvar och inget mer, då kvävs allt som är jag och allt som ger mig kraft. Och det är förödande och farligt.

Jag tänker på det där nu. Det är mörkaste oktober. Trötthet och mörker. Disk, tvätt och musfällor. Saker som borde räddas in från trädgården innan det blir ”vinter”. Plock plock plock. Och under ytan bubblar en längtan efter att börja sortera i trådarna för den fjärde boken, hitta struktur och sortera luckor. Men jag har fastnat i ekorrhjulet av att jag först behöver få klart tråkgörat, så att jag ska kunna sätta mig med det i lugn och ro – sedan. För jag behöver lugn och ro och obegränsad tid för att kunna hitta fokuset.

Jag tror jag behöver hitta en strategi.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *