Igår stack jag ett finger på en igelkottstagg. Jag skulle lyfta på lite buxbomsklipp i nederkanten av en häck. Det stack till, och någon morrade. Därunder låg en igelkott.
Efteråt fick jag många påpekanden om att jag borde ha trädgårdshandskar på mig. Och jag funderade – absolut inte för första gången – kring hur olika människor är när det gäller att vilja klä in sina händer och fötter.
Jag har väldigt svårt för det här med att arbeta med handskar på mig. Det där extra lagret gör att jag tappar både känsla och känsel. Jag kommer längre från materialet jag arbetar med (jord, ogräs, pinnar) och får sämre finmotorik.
Det är samma sak med fötter. Jag går visserligen inte barfota utomhus i så stor utsträckning. Men inomhus, när folk påpekar att man gärna får behålla skorna på, förstår jag inte vitsen (mer än om man ska in och hämta något snabbt). Är det varmt nog och jag är hemma åker strumporna också av ganska snart.
Jag har också generellt väldigt svårt att träna med skor på. Visst, vissa sorters träning behövs det skor till. Men allting som innehåller koreografiska aspekter vill jag ha så lite skor som möjligt till. Helst bara en enkel balettsko (nej, inte tåspetsskor). Jag vill ha markkontakt, känns fotsulan mot underlaget, känna fotens olika delar och ge dem möjlighet att arbeta och göra sitt jobb. Varför vill folk stänga in fötterna i en behållare (gympasko) med en tjock hård sula under foten och tappa nästan all flexibilitet?
Ja, jag vet att det är jag som är det konstiga undantaget. Vanligt folk tränar i gympaskor och har trädgårdshandskar och skulle kanske aldrig ens tänka tanken att man kan vilja något annat.
Är du vanligt folk, eller är du konstig som jag? 
Eller du kanske någon annan variant?
Citatet i bilden är från min bok Knutar och band, andra boken i serien Elsinorien.
