Varför jag skriver

Jag har börjat läsa ”Autisterna” av @claratornvall – den andra boken i den minimala läshög som jag nämnde i förbigående i förra inlägget. Och en bit in i boken, nånstans bland kluvna tungor och skogstroll (eller snarast i duschen en stund senare, för det är ju som bekant i duschen som tankarna slappnar av, tar fart och formar ord och meningar) så påmindes jag om att det i grunden finns två skäl till att jag skriver och till att skrivandet blivit en så viktig del av mig.

Det första skälet är att förklara hur jag ser på och upplever världen och livet. Mina ord, min berättelse. Utan att bli avbruten av någon annan som vill prata om något annat eller som anser att min åsikt, upplevelse eller värdering är fel. Detta har bland annat resulterat i drygt 4000 inlägg på min blogg (inte författarbloggen , utan min ”vanliga” blogg), även om den i nuläget huvudsakligen är vilande.

Det andra skälet är att själv få skapa världar och berättelser, där jag bestämmer vad som gäller och vad som händer. Och även om det började i liten skala så växte det redan i tidiga år till bokplaner.

Men det ska väl också sägas, att eftersom det dröjde så länge innan bokplanerna blev färdig verklighet, så kom de att påverkas av ganska mycket av mitt långvariga bloggande. Både tonen och innehållet i böckerna har förstås påverkats av mitt bloggande, och böckerna innehåller alltså en hel massa av min syn på världen.→ Läs resten av inlägget!

När läsningen blir krävande och om igenkänning och en jävla massa tur

Att läsa är krävande.

Nej, inte egentligen, inte i grunden. I alla fall inte för mig. För mig var läsning från början något enkelt. Något jag gjorde för att uppleva. Varje bok var ett nytt äventyr. (Eller ett gammalt jag ville uppleva igen; jag läste ofta om böcker jag tyckt om.)

Och sedan blev böcker och läsning även en väg till att få veta mer om sådant jag var intresserad av. En väg att släcka kunskapstörst. Och samtidigt att öka den. Ju mer man får veta, ju mer inser man att det finns att veta. Och så länge de yttersta begränsningarna består av de böcker som finns på stadsbiblioteket i uppväxtstaden så kommer kunskapen aldrig att vara för stor. Det går att läsa allt man hittar i ett ämne, och hjärnan räcker till för att komma ihåg allt den vill.

Men ja, under skolåren kom ju moståndet, i form av saker som inte intresserade mig. Då fastnade det inte heller längre per automatik. Och sedan kom universitetet, med studier i biologi, där det sades att författarna fick betalt per ord eller per sida, för böckerna var inte längre ett koncentrat av det som var värt att säga.

Nånstans på den där vägen gick läsning från nöje och glädje till något krävande. Och när det inte längre fanns tid för nöjesläsning så blev all läsning istället läsning med krav.

Läsning för att klara tentan – då räckte det inte längre att lära sig det som var intressant, utan man måste lära sig det som var viktigast 8enligt den/de som höll i kursen), och det var inte lätt att veta vilket som var viktigast, så egentligen borde man lära sig allt.→ Läs resten av inlägget!

Varför sagor inte är fantasy

Jag gör ofta någon sorts svepande koppling mellan sagor och (klassisk) fantasy. Kanske inte riktigt att jag sätter likhetstecken mellan dem, men ändå antyder något ditåt. För det finns ju stora likheter, i teman, i rollbesättning, i miljöer och förutsättningar, och så vidare.

Men det finns också skillnader.

Förmodligen finns det folk som fördjupat sig i dessa skillnader, säkerligen även på akademisk nivå. Jag har i så fall inte läst något av det (för de saker jag läst på dylik nivå handlar om helt andra saker).

Men det jag själv tänker är den stora skillnaden mellan (klassiska) sagor och (klassisk) fantasy är … vad ska man säga, nivån av konstruerad verklighetsförankring? Eller, hur mycket vi får veta om förutsättningarna och hur de hänger samman.

En saga utspelar sig exempelvis i ett land långt borta, för länge sedan. Men vi får inte veta hur långt bort eller hur länge sedan. Vi får inte veta något om geografin: hur stort är landet, hur många är grannländerna? Vi får lösryckt information, som att man firar jul (som man exempelvis gör i årets julkalender), men vi vet inte om det är ett kristet julfirande eller något annat, vi vet inget om när religionen (om det nu är kristendomen) kom till landet. Och så vidare.

I en saga vet vi bara lösryckta detaljer, som till stor del inte sitter ihop med varandra. Och de delar vi vet om är ofta stereotypa. Landet ligger långt bort, styrs av en kung eller en drottning, och så vidare.

Fantasy är vad som händer med sagor när någon börjar tänka 😉 När någon börjar fundera ”men hur hänger det här samman?”.→ Läs resten av inlägget!

The Dark is Rising. In audio.

Stora nyheter: Nu finns ”En ring av järn” som radioteater!

Som jag nämnt några eller många gånger så hör serien ”En ring av järn”/”The Dark is Rising” av Susan Cooper till mina absoluta favoritböcker. Och just första boken, En ring av järn, utspelar sig vid den här tiden på året, från midvinterafton till trettonhelgen.

För en del år sedan filmatiserades den. Men tydligen förstörde man den totalt. Man ändrade på alldeles för många grundläggande saker i boken och gjorde dessutom en väldigt dålig film i övrigt också, så att det som var unikt istället blev en dussinrulle. Det är i alla fall vad folk som sett filmen sagt; jag har valt att inte se den, eftersom alla verkar avråda från att se den. (Det är alltså inte på den vanliga nivån av ”boken är bättre än filmen” utan mycket värre.)

Men nu finns det tydligen en alldeles ny radioteater på BBC. Första avsnittet släpptes igår, på midvinterafton. Nu finns alltså två avsnitt ute. Ja, den går att lyssna på från Sverige. Och den är tydligen bra – ”Susan approves of every soundwave of this production!” kan man läsa på författarens facebooksida 😍

Så … nu blir det stickning och radioteater.

The Dark is Rising, BBC World Service.Läs resten av inlägget!

So the shortest day came, and the year died

Vintersolstånd. Midvinter. Den kortaste dagen. Dagen när det vänder.

I alla tider, eller i alla fall så långt tillbaka som vi kan veta något om, har människor markerat den här dagen, med ceremonier eller festligheter eller på annat sätt. Ett år har tagit slut, ett nytt börjar. En ny årscykel. De olika firanden vi har vid den här årstiden – lucia, jul och nyår – är egentligen alla olika sätt att markera denna tidpunkt.

Idag, eller snarast ikväll, är det vintersolstånd.

Och Susan Cooper, författaren som skrivit en av mina absoluta favoritserier (En ring av järn), har också skrivit en underbar dikt om den här dagen: The shortest day.

De sex första raderna kan jag nog utantill:

So the shortest day came, and the year died,
And everywhere down the centuries of the snow-white world
Came people singing, dancing,
To drive the dark away.
They lighted candles in the winter trees;
They hung their homes with evergreen,
They burned beseeching fires all night long

I mina böcker om Elsinorien, hos prästinnorna i Leike, firas midvintern med att sova länge, lyssna på sagor och omfamna mörkret, för att samla kraft för det nya året.

The poem THE SHORTEST DAY by Susan Cooper.
Läs resten av inlägget!

Böcker är glitter

#glitter är dagens ämne i #bokdalingsjulkalender2022 .

Ordet glitter får mig i första hand att tänka på sånt glitter man har i granen eller runt midjan och håret som tärna i luciatåget. Och det kan ju vid första anblick eller tanke tyckas vara en billig, plastig sak.

Men när jag tänker mer på saken så är det ju egentligen ett koncentrat av något som finns naturligt. Glittret i riktigt kall snö. Glittret när solljuset speglas i havet. Glittret i någons ögon.

Glittret finns där ett kort ögonblick, och sedan är det borta.

Det vi gör när vi skapar konstgjort glitter – som de glittrande girlanger vi hänger i granen – är att vi förstärker och förlänger det flyktiga glittret. Omger oss med det.

Och så tänker jag att det är lite samma sak som böcker. Böcker är också ett koncentrat, fast av känslor och upplevelser. I en bok har man sållat bort lite av mellanrummen, och ofta förstärkt eller intensifierat det som händer, så att upplevelsen för läsaren blir … MER. Som ett koncentrat. Och precis som med glittergirlangen så kan man återvända när man vill, läsa samma stycke igen och igen, om man vill.

Det låter förstås lite fuskigt. Och det är väl så glitter också uppfattas. För av någon anledning anses det fult att ha en massa känslor. Vilket ju är jättedumt! Känslor är ju i grunden väldigt viktiga. → Läs resten av inlägget!

Har du fått ett julkort och letar instruktioner?

Julkort: Karta över Elsinorien och grannländer. Leike är utsatt. Text: Vill du följa med mig till Leike och fira midvinter? Sova länge, göra minsta möjliga, och lyssna på sagor. Resinstruktioner på www.elsinorien.se

Har du fått ett sånt här kort, och undrar vad du ska göra nu?

Leike är en plats långt ute i skogen. Där firas midvintern genom att omfamna mörkret, äta nötter och frukt, och lyssna på sagor.

Ailonise reser dit första gången i boken Knutar och band, som är andra boken om Elsinorien. Om du också vill resa till Leike, så börjar du förslagsvis med första boken i serien, Lysande klot tvenne, för att lära känna Ailonise och hennes värld.

Du hittar mer information om böckerna här på www.elsinorien.se

Välkommen till Elsinorien, hoppas du ska trivas!

P.S. Om du inte vill läsa alla böckerna, så kan du besöka midvinterfirandet i Leike här:
Midvinter i Leike (utdrag)Läs resten av inlägget!

Lucia och värdet av ritualer

Svart katt sitter i fönstret bredvid en tänd adventsljusstake. Utanför fönstret tidig morgonhimmel.

Lucia. 13 december. Ett namn, en dag och ett datum förknippade med många traditioner och många åsikter, där de allra flesta åsikterna går ut på att just den som uttalar sig har den korrekta åsikten om hur Luciafirandet ska gå till. Vilket ju förstås ofta grundar sig i hur det varit där och när den personen växte upp eller när hens barn var små.

Själv är jag präglad på tidiga luciafiranden på mammas jobb på sjukhuset och på luciafirandet som de äldre flickorna i byn arrangerade med alla bygdens barn på bygdegården, men jag har dessutom alltid glatts åt varje nyfunnen gammal staffansvisa eller luciasång, eftersom repetoaren där jag började ändå begränsades till ett fåtal sånger och en staffansvisa (”ingen dager synes än, stjärnorna på himmelen de blänka”).

För andra personer är det helt andra beståndsdelar som är viktiga.

Lucia, kvinnan som har sitt namn i almanackan, kommer från kristna sammanhang, och luciatåg framförs ibland i kyrkor (men det kan jag inte minnas att de gjorde när jag var barn?). På sistone upplever jag också att en del kyrkliga företrädare vill betona Luciafirandet som något kristet och kyrkligt. Och visst, en del av de sånger som sjungs har en tydlig sådan koppling. Andra inte.

För precis som med de allra flesta traditioner så är Lucia ett sammelsurium av delar från olika ursprung. En del av det religiöst, annat inte, och en hel del av det av väldigt oklart ursprung. Detta kan man bland annat läsa om i artikeln ”Vem var Lucia?”Läs resten av inlägget!

Om stickningen

”Det hemstickade är skapat i den privata sfären, vilket är raka motsatsen till en industriell, marginalfokuserad produktion med enorma volymer. Det finns en intimitet och familjaritet knutet till det hemmastickade som också kopplar an till ett historiskt perspektiv.

Produkter som är skapade genom textil hantverksteknik har ofta presenterats som kvinnligt hantverk, även om stickning ur ett längre historiskt perspektiv är något som vissa menar främst utförts av män. Först i samband med industrialiseringen blev stickning en ”kvinnosyssla” som utfördes i hemmet.

Traditionellt har det textila hantverket även förknippats med äldre kvinnor. Inte sällan har bilden av den åldrande kvinnan som prydligt – och gärna osynligt – stoppar strumpor, blivit en symbol för en specifik lappa-och-laga-mentalitet under kristidens material- och varubrist.

Men dagens textila hantverk har kommit att stå för något helt annat: den unga generationens skaparlust och trendande hashtags som #knittok på digitala forum som TikTok. På Instgram fylls flöden av kreativa och konstnärliga lagningar, som ska vara allt annat än sömlösa och osynliga, med hashtags som #visiblemending, #mendingmatters, #slowstitching, #mendandmakedo och #lappaochlaga.

Valet av årets julklapp är mer än en tidsmarkör för behovet av det traditionella och trygga i en allt oroligare värd, där krig och höga energipriser sätter agendan. Den vittnar också om det växande intresse för stickandets hantverk, och om hur kreativa konsumenter värdesätter det personliga och unika plagget i kombination med ett intresse för hållbarhet, miljö och mode.”

Texten ovan är en del av en längre text om årets julklapp, skriven av Marie Ledendal (textildesigner och lektor på Campus Helsingborg) och Cecilia Fredriksson (professor på Campus Helsingborg och affilierade forskare på Centrum för handelsforskning).→ Läs resten av inlägget!

Signering

Det närmar sig två år sedan min första bok kom ut. Ändå känns det fortfarande lite skevt och konstigt att signera böcker.

En gång i tiden skrev jag massor för hand, och var synnerligen bekväm med det. Numera skrivor jag nästan bara listor för hand (att göra respektive inköp), och min handstil är mycket sämre.

Men det är inte därför signeringar och hälsningar i böcker känns besvärliga.

Det är något med det där att skriva I EN BOK. Den riskerar ju att bli förstörd!! Och så med bläck dessutom, så man inte kan sudda och göra om! Jag är blyertsperson. Stiftpenna. Inte bläck.

Dessutom är det svårare att skriva snyggt i en bok, eftersom skrivytan då sticker upp flera centimeter från underlaget.

Men vad gör man inte för konsten och för att glädja sina frantida läsare? 💕

Här kan du beställa böcker, med eller utan mina kråkfötterLäs resten av inlägget!