Vi skriver alla på samma historia

“Det var en gång i tiden en flicka som läste en massa. Läste och läste och läste. I skolbussen, vid matbordet, på toa, överallt och hela tiden. Och så drömde hon om att spela teater och film, men saknade någon riktig drömroll. Och kombinationen läsa och drömma och fantisera och annat ledde till att hon började skriva. Böcker, var det tänkt att det skulle bli. Från början åtminstone någon av dem med tanken att det kanske skulle kunna bli en roll jag ville spela. Fast den tanken gled väl egentligen ganska snart iväg och blev oväsentlig. Fantasin lever som bekant sitt eget liv.

Så många kvällar under min tonårstid jag suttit på mitt rum och skrivit. För hand, i kollegieblock, med blyerts. Ibland flödande ur pennan, ibland plågsamt och långsamt utvärkt. Så många promenader jag gått och funderat och diskuterat med mig själv för att försöka utröna vart historierna varit på väg, så många samtal jag haft med mig själv på cykeln till och från skola och annat. Så mycket av mitt liv jag delat med dessa olika fantasifigurer.

Med tiden insåg jag också att mina historier ibland påminde om andras. Ibland för att jag förstås inspirerades av sånt jag läste. Men betydligt oftare var det så att det jag redan skrivit, eller åtminstone hunnit fantisera ut även om jag inte hunnit plita ner det, dök upp i böcker jag sedan läste. Inte ordagrant och exakt, men saker som påminde. Både små detaljer och stora grövre sammanhang. Och omvärlden – saker jag läste och hörde om likartade sammanhang – lärde mig att det var fult. I alla fall när det kom till skrivande. Åtminstone när det kom till skrivande av historier av sånt som i någon mån kunde definieras som fantasy. Då var allting som kunde uppfattas som likt något annat att betrakta som kopior och plagiat. Hade det varit frågan om musik hade det varit att ha förebilder och inspiration och idoler. Och ingen skulle drömma om att kalla det för plagiat att det skrivs nya böcker om kärlekshistorier gång efter gång efter gång. Men om man skriver en bok om ett påhittat land som involverar något som någon känner igen från en annan bok, så är det klippt.”

Ovanstående är en del av en bloggtext jag skrev för en hel del år sedan.

När jag diskuterade detta med Anders Björkelid, som också skriver fantasy, så svarade han:

“Men precis så är det ju. Vi skriver alla på samma historia, där trådarna ibland flätas tätt samman, ibland strävar vitt isär.”

Det bär jag med mig. För vem är egentligen först – hur långt tillbaka i tiden ska vi i så fall räkna?

De flesta berättelser kan vara både nya och gamla, beroende på hur man ser det. Jag kan komma på en ny idé, helt oberoende av att någon annan kläckte samma idé för fyratusen år sedan. Och en bra berättelse tål ändå att berättas igen och igen, med nya detaljer och på nya sätt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *