Det här när man läser sin egen text för sjuhundraåttiofjärde gånger är stundtals svårt.

Manuset för bok 1 är alltså korrläst och inskickat till förlaget. Men det ligger andra böcker före i pipeline, och i väntan på att det ska bli min tur att få min bok layoutad och så där så känns det som en vettig sak att passa på att läsa igenom manuset ett gång till, för att se efter så att inga småfel smugit sig in som en konsekvens av korrekturrundan.

På det hela taget känns det rätt okej. Jag lyckas ha en ganska okej inställning till det nu, sitter inte och funderar alltför mycket av saker som jag kanske skulle gjort helt annorlunda om jag börjat skriva boken nu Jag läser på ett ganska avslappnat sätt, men ändå med hyfsat fokus – tycker jag.

Men gång på gång får jag liksom en orosklump i halsen. Den där saken som jag läste nu, och som hänger ihop med det där som hände några kapitel bakåt … plötsligt kan jag inte minnas att jag läst den där saken! Har den trillat bort i någon redigeringsomgång? Det skulle ju vara så lätt hänt att plötsligt av misstag klippa bort något.

Så bläddrar jag bakåt, letar, och hittar. Inget är borta. Jag bläddrar framåt igen och fortsätter.

Men det händer igen. Och igen.

För när man läst en text så många gånger så är det svårt att faktiskt ta in vad man läser. Till och med när det gått ganska lång tid emellan, så lång tid att man inte längre blir mentalt kräkmässig av att läsa det igen, så är det som att läsningen inte längre går in. Det blir någon sorts ytlig läsning, där saker rinner av och försvinner bort lika kvickt igen.Och det är väl nödvändigt att det är så. Hjärnan orkar inte riktigt med att bearbeta materialet riktigt längre. Hjärnan behöver göra vad den kan för att avlasta.

I skrivarkretsar finns en uppfattning att det är bättre att få något skrivet, även om det är dåligt, för det som är skrivet kan alltid bearbetas. Och det verkar finnas en uppfattning att det egentligen inte finns någon bortre gräns för hur många gånger man kan arbeta om samma text.

Kanske är det så för en del. Men för mig tror jag det finns en bearbetningsgräns, när jag inte längre är kapabel att arbeta fler gånger med samma material, utan det enda det egentligen leder till är hjärntrötthet och att jag har ännu sämre koll på min text.