Akademin och eliten

Jag läser av någon anledning Sysvenskans intervju med Horace Engdahl. Man kan förstås fråga sig varför? Huvudsakligen handlar det väl om någon sorts sensationslystnad: jag är nyfiken på vilka gubbiga grodor han ska klämma ur sig den här gången.

Men jag är också nyfiken på hur Ida Ölmedal ska hantera att intervjua honom. Det gör hon bra. Ställer intressanta frågor. Frågor som förstås gör hans gubbighet ännu påtagligare.

Texten drar mig förstås oundvikligen tillbaka till Svenska akademins kaos för några år sedan. När det pågick skrev jag som intensivast på mina böcker. Böcker som jag förstås ville ge ut. Och samtidigt … så pågick det där märkliga i Stockholm, och i därtill knutna kulturkretsar. Och det var så uppenbart långt borta från mig, från det jag ville. Jag hade ingen längtan efter de kretsarna, efter den sortens framgång. Tvärtom. Och jag hade väldigt svårt att fatta att jag förväntades ha en längtan efter den sortens sammanhang bara för att gillar att skriva och gärna skulle vilja att fler kan få läsa det jag skriver.

Idag är jag utgiven författare. På hybridförlag. Det innebär att jag bekostar mycket själv. Men jag har också mer kontroll själv. Jag är inte framgångsrik. Men jag befinner mig på tryggt avstånd – både fysiskt och kulturellt – från … kultureliten. Jag har inget intresse av att höra dit, inga sådana ambitioner. Jag är bara glad att slippa.

(Förresten så släpps ju ändå inte fantasy “in i finrummen” i Sverige. Fantasy anses visst inte vara seriös litteratur.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.