Idag har en drottning dött. Drottning Elizabeth, som varit drottning i 70 år. 96 år gammal har hon slutligen somnat in.

Jag har under eftermiddagen och kvällen fascinerats över de ord som använts kring detta. Först uttalandena om att det är ”djupt oroande” att höra om hennes hälsotillstånd. Sedan, när beskedet kommit om att hon är död, så har många uttryckt chock.

För mig är det en ganska naturlig sak att någon som är 96 år gammal kan dö av hög ålder och inget särskilt mer än så. Sorgligt för den som har ett känslomässigt förhållande till personen, självklart, men ändå inget konstigt. Inget chockerande.

Om jag ser på det ur författarperspektiv funderar jag dock på om det kanske handlar om att de i Storbritannien har en starkare … vad ska man säga, magisk känsla för monarkin? Något som, trots det moderna samhället, ligger närmre sånt jag och en del andra fantasyförfattare skriver om.

Den där relationen mellan folket och de kungliga, som ”min” Ailonise har så svårt att förstå sig på.

För mig känns det udda att se det i verkligheten, trots att jag själv skriver om det i mina sagor.