Sagor är underbara. De utspelar sig ofta i fjärran länder och tider, vilket gör att de kan innehålla sådant som inte vore möjligt i vår egen tid och på den plats vi bor, och samtidigt är de fyllda med människors djupaste känslor och drömmar, vilket kan göra att de upplevs som tidlösa.

Men helt tidlösa är de förstås inte. Normer och värderingar förändras. Tack och lov. Det som var gångbart för hundratals år sedan är inte alltid det idag. Och därför behöver även sagorna förändras.

Folksagor bevarades huvudsakligen genom muntlig tradition, och då skedde förstås förändringar kontinuerligt. Men när sagorna sedan nedtecknades, huvudsakligen på 1800-talet (?) så blev de liksom huggna i sten och sågs plötsligt som något evigt och oföränderligt.

Nuförtiden, när nya berättare tar sig an de gamla grundberättelserna och gör de förändringar som får dem att funka i vår tid, med våra värderingar, så kallas det fantasy. I vår tid finns inte längre finns några oupptäckta delar av världen, och vi vet rätt mycket om gångna tider, så det räcker inte längre med ”det var en gång, i ett fjärran land”. Så vi hittar på nya världar. Och eftersom vi är präglade av att leva i en tid med mycket kunskap, så berättar vi mer noggrant om förutsättningarna i våra påhittade länder.

Kanske gör vi det också för att överbrygga de år som gått sedan folksagorna tecknades ner. För det har hunnit hända en del sedan dess.