”Gillar du att läsa?” frågade jag damen som stannat till framför mitt marknadsstånd. Det är min standardfråga för att inleda samtal med personer som stannat till på ett sätt som skulle kunna antyda att de är intresserade av mina böcker.
Damen stirrade tillbaka. Eller, det kom i alla fall ingen tolkningsbar reaktion. Men hon stod kvar.
Jag upprepade min fråga, lite högre, lite tydligare, medan jag sträckte mig fram över bordet.
Först inget svar nu eller. Men efter lite fördröjning öppnade hon munnen. ”Jag förstår inte språket. Jag är från Stockholm.”
Ja, jag är skåning. Fast jag är uppvuxen i den nordvästra delen av landskapet, och där fick jag alltid höra att jag inte pratade skånska. Dessutom har jag levt en stor del av mitt vuxna liv ihop med en östgöte. Jag tror inte jag är så svår att förstå?
Nå, eftersom hon inte förstod vad jag sa så blev det ju inte mycket till dialog. Hon gick vidare.
En stund senare var hon dock tillbaka. Nej, inte för att prata. Det hon gjorde var att hon snabbt slängde in sin lilla hopvikta lapp (se bilden) i lådan under mitt bord. Alltså den låda jag har med mig blandad utrustning i: bokställ, visitkort, snöre, sax, och så vidare i, när jag är ute och säljer. Ja, det låg en hel del grejer där, inget av det skräp. Men hon tyckte uppenbarligen att den var en papperskorg.
Jag tror att de språkliga skillnaderna nog inte var det som skilde oss mest åt.
