Böcker på svenska i en alltmer engelskspråkig värld

Jag skriver på svenska. Det är mitt modersmål, det språk jag behärskar bäst och det språk som ligger närmst det jag skriver om. Och alltså är mina böcker utgivna på svenska.

Samtidigt lever vi i en alltmer engelskspråkig värld. De allra flesta av oss kan engelska bra nog för att klara av vardagliga sitiationer; väldigt många svenskar klarar hyfsat väl att läsa böcker på engelska eller se en engelsktalad film utan svensk text.

Jag har i grunden inga problem med det. Att många av oss kan engelska så pass bra öppnar upp en mycket större värld, med många fler möjligheter. Inte bara kan vi läsa böcker eller se filmer som inte översatts; vi kan delta i samtal och tillgodogöra oss nyheter från en mycket större kulturell sfär och hitta många fler människor med samma intressen och egenskaper, även ner på mycket specifik nivå. Det är underbart!

Men som författare börjar jag uppleva det lite besvärligt.

På tiktok är det engelska som gäller för att nå ut. Även de svenska bokläsarna där läser huvudsakligen böcker på engelska. Och en hel del av de svenska författare som finns på tiktok postar på engelska. Det är en väg till att synas. Men hjälper det att få synlighet bland engelskspråkiga tittare när de böcker man ger ut är på svenska? Jag vet inte.

Och på facebook, när jag är inloggad som min författarsida och scrollar det flöde facebooks algoritmer lägger upp åt mig, är det i allt större utsträckning engelskspråkiga indieförfattares postningar jag får se, trots att jag mest följer andra svenska författare och andra sidor på svenska.→ Läs resten av inlägget!

Den utvalde

Den utvalde, som ska rädda världen. Tecknen som visar att han är den rätte. Född av en jungfru, och under fattiga omständigheter.

Alltsammans klassiskt stoff, som återkommer i olika myter, legender och religioner sedan långt mer än tvåtusen år. Samma stoff som vi som skriver fantasy (och för den delen även författare inom andra genrer) fortfarande använder. För det är upplägg som väcker och lockar.

Jesus föddes med allra största sannolikhet inte den 25 december. Kopplingen till detta datum skedde långt senare. Och det är förstås ett smart drag av den tidens ”PR-folk” att koppla ihop firandet av ”den utvalde” med den stora vinterhögtiden. Kanske är det i sig en viktig faktor för att hålla en religion levande i tvåtusen år. Kristendomen, dess utövande och uttolkning har hunnit förändras mycket genom tiderna, men vid jul är det starkt förankrat att påpeka att det vi *egentligen* firar är ett utvalt barns födelse. Och det är ju inte riktigt sant. Julen är ett mischmasch av traditioner av vitt skilda ursprung, en del av det sannolikt tusentals år gammalt, annat ganska nytt. Och utöver det förstås väldigt olika beroende på var i världen vi befinner oss.

Jesus verkar ha haft många kloka och bra tankar. Det mesta av det knappast unikt för honom, mycket av det framfört av andra före honom, i annan kontext – och för den delen senare. Men i den tid och det sammanhang han levde var religionen den relevanta vägen.

Under de tvåtusen år som sedan gått har ordet kristendom och namnet Jesus däremot ofta varit viktigare än det predikade innehållet, och orden har använts för alla möjliga syften.→ Läs resten av inlägget!

Allt levande måste vila

”Allt levande måste vila ibland. Även människan.” Så säger översteprästinnan i Leike i samband med firandet av midvintern.

Idag läser jag några sidor ur ”Knutar och band” andra boken i min serie Elsinorien. Det jag läser handlar just om midvinterfirandet.

@forfattarsanne

”Allt levande måste vila ibland. Även människan.” Så säger översteprästinnan i Leike i samband med firandet av midvintern. Idag läser jag några sidor ur ”Knutar och band” andra boken i min serie Elsinorien. Det jag läser handlar just om midvinterfirandet. (Ni får leva med mina stakningar och mitt rufsiga hår, för jag övar på att allt inte måste vara perfekt utan att man kan göra sånt här utan att det är nån stor sak.) Hur firar du midvintersolståndet? Skålar du med vändskumpa eller passar du på att sova lite extra? #midvinter #vintersolstånd #solstice #wintersolstice #vändskumpa #högläsning #författare #knutarochband #elsinorien #svenskfantasy #fantasy #fantasybooks #böcker #booktok #booktok #swedishbooktok #svenskabooktok #svenska #yule #midwinter #vintervila #vinterdvala

♬ originalljud – Sanne Åberg (författare)

(Ni får leva med mina stakningar och mitt rufsiga hår, för jag övar på att allt inte måste vara perfekt utan att man kan göra sånt här utan att det är nån stor sak.)

Hur firar du midvintersolståndet? Skålar du med vändskumpa eller passar du på att sova lite extra?→ Läs resten av inlägget!

Vad är magi?

Vad är egentligen magi?
Ailonise i mina böcker funderar en del över det. Och det gör jag också, fast just nu på ett helt annat plan, där jag står och diskar ugnsplåtar som vi hittat musbajs på.

Diskning är ju också någon sorts magi. Vi genomför en magisk ritual och sedan betraktar vi det diskade som rent. Fast olika människor har olika uppfattning om vad som behöver ingå i ritualen.

För min del ingår diskmedel, diskborste och varmt vatten, och så lite magiskt skrubbande rörelser. Men som den notoriska övertänkare jag är så funderar jag också på om det verkligen räcker. Var vattnet tillräckligt varmt? Var det tillräckligt med diskmedel? Skrubbade jag tillräckligt? Borde jag göra det en gång till? Och hade det egentligen räckt med mindre? Samtidigt tröstar jag mig med den slutliga magin: eftersom det är en ugnsplåt så kommer den att användas i en varm ugn som tar död på alla eventuella farligheter. (Hoppas jag. Och om inte så är det sådana farligheter som min vardagsmagi ändå inte rår på.)

Kanske blir vi inte alls av med hundra procent av musbajsspåren. Kanske gör det heller ingen konkret skillnad.

Nånstans hänger ändå mina funderingar samman med funderingarna i mina böcker. För vad är magi annat än saker vi inte helt förstår?

Vad är magi för dig? Och vilken författare tycker du har konstruerat den bästa magin?→ Läs resten av inlägget!

”Med en ring på mitt funger ser världen att jag är din”

Olika kulturer och religioner har olika sätt att manifestera knutna band.

I vår kultur är det vanligt att de som lovat varandra trohet eller gift sig med varandra markerar detta med en ring på fingret. Jag och min man valde bort det.

Jag är osäker på om vi nånsin diskuterade frågan eller om det var självklart för båda. Det stora steget var egentligen att gifta oss. Vi hade tänkt låta bli det och förbli ”bara” sambos, men efter många år när det aldrig blev av att skriva de kloka juridiska papper man isåfall bör fixa, så konstaterade vi att det faktiskt var enklare att gifta oss. Borgerligt, i alla enkelhet, utan något bröllop. När min man sedan fick cancer och dog några år senare var jag glad för att vi valt att gifta oss, för den ganska trassliga efter döden-byråkratin blir trots allt några snäpp enklare då.

I andra kulturer finns det andra sätt att fira det ingångna avtalet av giftermål, och andra sätt att visa upp tillhörigheten för omgivningen. Så även i de olika länderna på Seiscro. Det kan du läsa om i mina böcker i serien Elsinorien. Och nej, jag tänker inte avslöja mer här 💞

Men hur gör man om man av olika skäl inte KAN eller FÅR knyta band eller ingå avtal?

💍💍

Är du gift eller förlovad? Har det varit ringar inblandade?→ Läs resten av inlägget!

Döden, men inte DEN döden

Jag skriver om död och sorg i mina böcker. Ändå går jag aldrig in på den riktigt djupa sorgen, låter aldrig huvudkaraktären mista den allra viktigaste på det sättet.

Det kan på sitt sätt tyckas märkligt. Man ska gräva där man står. Använda sina egna erfarenheter. Och detta är nog den allra mest djupgående upplevelse jag haft i livet.

Men den erfarenheten, av att förlora sin älskade till döden, den ville jag inte skriva om i böckerna. Och den erfarenheten ville jag inte lägga på Ailsa.

Jag har skrivit massor om att förlora min älskade, men på annat sätt. Bloggat om det. Bearbetat döden och sorgen det genom att skriva om dem. Små och stora plågsamma utsnitt ur sorgen och dess olika skeden.

Och visst har jag hämtat ur detta, ur min egen erfarenhet, när jag skrivit om död och sorg i böckerna om Elsinorien. Jag har bara hållit mig borta från det värsta bråddjupet.

För bokskrivandet var överlevnad och verklighetsflykt. Och vissa upplevelser önskar jag ingen annan. Inte ens tillfälligt i en läsupplevelse.→ Läs resten av inlägget!

Traditioner och tidens flöde

Du är nu. I ett kort utsnitt av tiden. Men tiden flödar ständigt, står aldrig still. Och allting omkring oss är i ständig förändring. Även du.

Traditioner är en del av tidens flöde. De strömmar från olika håll och möts i virvlar där de knyts samman, innan de strömmar vidare åt nya håll. De består av droppar av olika ursprung och olika syften. Syftena förändras över tid. Och ursprung beror på när du placerar tidens nollpunkt.

Det är spännande att följa strömmarna bakåt, se hur väven knutits samman av delar från olika religioner och olika kulturer. Den biten kommer därifrån. Den biten fanns före det andra men införlemmades i den religion eller kultur som tog över. Den här biten lever kvar fastän ingen vet var den kommer från. Den här delen finns i olika varianter över stora delar av världen och tycks ha uppkommit parallellt utifrån ett allmänmänskligt behov. Och så vidare. Jag älskar att få veta om hur saker virvlat samman och knutits ihop och fortsatt tillsammans.

Men samtidigt är det oviktigt. Det viktiga är nuet.

Traditioner är i ständig förändring. De formas av förutsättningar omkring oss, i varje tids nu. Brist på mat skapar kreativitet kring hur det man har kan göras festligt. Stort mörker i världen ökar behovet av att lyfta ljuset på de sätt man kan.

Och samtidigt är traditioner beroende av människor. Hur en tradition manifesteras just nu, just här, beror på vilka element som är viktigast för de människorna som är nu och här. Alla tar med de bitar som är viktiga för dem, sina maträtter, sina sånger.→ Läs resten av inlägget!

Tonårstjej

När jag var tretton och ett halvt år började jag skriva en bok om en fjortonårig tjej. Jag älskade att läsa. I en del av de böcker jag läste fanns det gott om flickor, men i andra saknades de oftast. Så jag skrev en bok av det slaget där det brukade saknas flickor.

Sedan tog det av olika skäl många år innan det blev en färdig bok, i tryckt format. Men jag är glad för den trettonåriga Sannes skull att den faktiskt blev klar, trots alla hinder längs vägen.→ Läs resten av inlägget!

Kalenderljusstressen

När jag var liten brukade min dagmamma ha ett kalenderljus under december. Inte ett tjockt som det på bilden, utan ett normaltjockt.

Jag tyckte det var så fint och stämningsfullt, och jag brukade vara avundsjuk på att de hade och inte vi.

Senare har jag provat – och fattat att det inte är något för mig. Ett ljus som behöver brännas ner precis lika mycket varje dag blir ett stressmoment, och december är redan innan en orimligt stressig månad. Efter bara några dagar blir kalenderljuset ytterligare en sak som ska hinnas ikapp.

Kalenderljus är en sak som bygger på att alla dagar ser likadana ut. Så är det inte i mitt liv. Vissa dagar är helg, andra är vardag. Vissa är stressiga, andra är rent kaos. När det är svårt nog att få äta frukost vill jag inte tända ett ljus jag ska vara rädd att glömma släcka. Det är svårt nog att bränna ungefär lagom mycket på adventsljusstaken varje vecka.

Och det där gäller för mitt liv i övrigt också. Alla dagar är inte lika. Vissa dagar finns det ork och inspiration. Andra dagar handlar mer om att överleva och göra minsta möjliga. Och det gällde i någon mån innan utmattning och sånt också. Olika dagar bjuder på olika sorters förutsättningar. Då kan jag inte ruta in tillvaron på sätt kräver samma av mig varje dag in i minsta detalj. Det behövs luft i schemat.

Därför blir jag stressad av alla saker som ska göras varje dag. Skriv minst fem minuter varje dag.→ Läs resten av inlägget!

En påbylsad finklädd flicka

Det här fotot på en liten finklädd flicka hängde i det rum jag och några författarkollegor stod i på Svaneholms julmarknad. Det syns kanske inte så tydligt på min avfotografering, men min upplevelse är att hon är väl påbylsad *under* de fina kläderna. De vackra kläderna ska synas men är nog för kalla för säsongen. Någon vuxen har sett till att hon ska hålla sig varm.

Det lyfte mig tillbaka till min egen barndom. Jag har vaga minnen av fjärran barndom, av täckjacka (jag tror den var röd?) under lussesärken när jag, mamma och lillebror traskade runt till de närmsta grannarna för att lussa. Det här är i så fall över fyrtio år sedan och hör till den där sortens minnen som liksom inte sitter fast i något annat, bara fladdrar fritt, och som man till slut börjar ifrågasätta.

Huvudpersonen i mina böcker har en barndom som är helt annorlunda mot min och den lilla flickan på bildens. Ailonise har ingen som ser till att hon håller sig varm, ingen som bryr sig om henne på det viset. Hon kallas inte ens för sina riktiga namn, för människorna omkring henne tycker de namnen är fisförnäma och ogudaktiga; istället kallar de henne Nanna.→ Läs resten av inlägget!