Den jävla utbrändheten

Fallfärdig lada och texten Den jävla utbrändheten.

Jag hatar utbrändheten.

Den här veckan är det tre år sedan min första bok släpptes. Releasen skedde i all stillsamhet, viilket alla som vet något om försäljning och att nå ut är en ganska kass sak. Den pågående pandemin var en anledning – det gick ju inte att ordna releasefest med en massa folk och så där. Men den huvudsakliga anledningen var att spåren efter utbrändhet gjorde att jag fortfarande behövde prioritera ned på allt som kräver extra energi. Synlighet, evenemang, sociala kontakter, och så vidare.

Nu har det gått tre år sedan första boksläppet. Och sviterna av utbrändheten är fortfarande ett hinder i min tillvaro. Jag behöver fortfarande balansera allt på silvervåg. Begränsa mig. Komma ihåg att inte gå all-in med saker som är kul eller intressanta, och absolut inte med saker som kräver lite extra av min hjärna.

Jag använder ordet utbränd, för det är så det känns. Som att isoleringen kring hjärnans nervtrådar blivit för tunn, bränts bort, och att det alldeles för lätt blir kortslutning och överhettning.

Jag behöver fortfarande ta pauser – ganska ofta – när jag gör något som involverar tankeverksamhet. Även när det är saker jag tycker är roliga. Eller kanske speciellt när det är saker jag tycker är roliga. Roliga arbetsuppgifter. Eller när jag syr, eller försöker få ihop en komplex berättelse. (Det sista klarar jag egentligen knappt, för pauserna behövs lite för ofta för att det ska bli konstruktivt.) Jag vet att jag behöver pauserna. Men ibland slarvar jag. För ja, jag är också människa.→ Läs resten av inlägget!

Jag handlar gärna lokalt – men det är inte alltid så enkelt

”Handla lokalt!” blir man ofta uppmanad. ”Gynna din lokala [nånting]-butik”, så den kan fortsätta finnas!”

Jag handlar gärna lokalt och gynnar gärna de butiker eller försäljare som finns nära mig – om de säljer det jag vill ha eller behöver.

Men jag har ofta specifika preferenser. Finns en produkt att få tag i som ekologisk eller miljömärkt så är det mitt förstahandsval. Och de varianterna finns ofta inte att tillgå i närområdet – för det utbudet behöver man bo i storstan. Eller så är det bara en liten webbshop som drivs av någon entusiast på en ännu mer avlägsen plats än jag som tillhandahåller produkten ifråga på svensk mark.

En annan anledning är att jag ofta tycker det är kul att gynna de som skapar något unikt och roligt. När jag hittar att ett litet företag skapat alldeles fantastiska tyger, varför ska jag då köpa något tråkigt och fult bara för att det finns att köpa i min hemkommun? Då låter jag ju hellre bli att köpa nåt.

Alltså handlar jag många saker via webben.

Och samma sak gäller för böcker och bokhandlare.

För ja, när det gäller att köpa böcker så är det också ofta samma budskap: köp av din lokala bokhandel, annars kommer den inte att finnas kvar.

Jag fattar ju att det är så, absolut.

Men det ges ut många böcker. Och de flesta bokhandlare tar bara hem en väldigt liten andel av alla dessa böcker. Och det är bara böcker i halva butiken – andra halvan är pennor, anteckningsböcker, klistermärken, spel och annat.→ Läs resten av inlägget!

Rundgång eller oberoende

Apropå det här med framröstade utmärkelser (se förra inlägget), så finns det ett exempel jag stör mig rejält på, och som jag blir påmind om så fort jag passerar en viss apotekskedja. Dessa apotek talar nämligen väldigt gärna om att de är ”Sveriges mest hållbara varumärke”.

Men läser man vidare det mindre texten så får man veta at det handlar om att ”svenska konsumenter uppfattar oss som det mest hållbara varumärket i Sverige”.

UPPFATTAR.

Det handlar alltså inte om att människor med kunskap har suttit och jämfört olika parametrar för olika företags hållbarhetsarbete eller produkter. Det handlar om hur konsumenter uppfattar varumärket. För att sammanställa detta används konsumentpaneler. Och det är förstås inte heller alla varumärken som finns att välja på för dessa paneler, utan ett begränsat antal.

För mig är det här bullshit. Att ett företag lyckas få konsumenter att UPPFATTA dem som hållbara – genom vilken känsla de förmedlar i reklam, på sina webbplatser och i sina butiker – är fullkomligt irrelevant. Utmärkelsen säger ju egentligen bara ”vi har lyckats få konsumenter att tro på vårt budskap”. Och det är ju liksom bara rundgång i systemet?

Som konsument vill jag ha oberoende bedömningar, av någon som tittar på dem som är bakom den snygga tillrättalagda ytan. Annars är det helt irrelevant.

Och jo, jag handlar också på apotekskedjan ifråga. Men det gör jag för att de finns på den plats jag behöver dem.→ Läs resten av inlägget!

Rösta på mig!

RÖSTA PÅ MIG!!

Nej, det finns ingenstans att rösta på mig. Jag är inte med i någon tävling, inte med bland de nominerade för någon utmärkelse eller så.

Men det pågår en hel del sådant för tillfället, och det dyker upp sådana saker ganska ofta överlag. Det är omröstningar om bästa låt, bästa bok bästa det ena eller andra. Och de olika nominerade eller deltagande postar uppmaningar i sociala medier om att man ska rösta på dem. Och …

… jag har ganska svårt för det där.

Alltså, det är ju en sak när det ärsånt som Melodifestivalen (som väl börjar på lördag?). Då hör man alla bidragen i den deltävlingen, och sen röstar man.

Men när det kommer till böcker tycker jag det är mycket svårare. För då har jag ju oftast inte läst alla de nominerade böckerna. Så hur ska jag då kunna rösta på vilken jag tycker är bäst av dem?

Visst, man kan ju tänka att jag valt att läsa den jag faktiskt tycker verkar bäst. Men det känns ändå som en vansklig grund att stå på.

Ännu knepigare blir det om jag inte läst någon av böckerna. För sannolikt dyker det upp uppmaningar om att rösta i mitt flöde, från någon av de författare jag följer (och som jag kanske följer mest för att de verkar trevliga eller för att de skriver i en liknande genre eller nåt). Och visst, det kan ju kännas lockande att rösta fram någon jag uppskattar på det sättet. Exempelvis för att hjälpa till att lyfta fram fantasy, som syns förhållandevis lite i Sverige, eller för att gynna en annan hybridförlagsförfattare eller egenutgivare.→ Läs resten av inlägget!

Är cliffhangers viktiga för dig?

När jag hade manuset till min första bok hos lektör så var en av de saker hon kommenterade att eftersom det var första boken i en serie (jag hade redan skrivit manus till både bok två och tre) så var det viktigt att det fanns en cliffhanger i slutet av första boken, så att läsarna skulle vilja läsa nästa bok.

Så långt hade jag aldrig tänkt. För mig har det alltid varit tillräckligt att jag fastnat för en bok och börjat bry mig om karaktärerna; finns det sedan en fortsättning så kommer jag att läsa den, och finns det ingen fortsättning men det finns något litet spår som inte är helt uttömt och författaren fortfarande är i livet, så kommer jag att hoppas på en fortsättning så länge författaren inte hunnit dö. Jag vill ju veta hur det går sen!

Jag kan snarast tycka att cliffhangers är irriterande. Inte minst i teveserier (på den tiden man inte ”bingade” dem på streamingtjänster utan fick vänta till nästa vecka) – det är ju jobbigt nog ändå att vänta till nästa avsnitt, varför göra det *plågsamt*?

Men alla är förstås inte som jag. Och i Lysande klot tvenne kunde jag ganska enkelt få till en sorts cliffhanger med rätt små förändringar i allra sista stycket.

I slutet på andra boken gjorde jag däremot ingen motsvarande förändring. Jag tyckte verkligen inte det behövdes, för det fanns så många frågetecken jag lämnat öppna ändå, så mycket mer man rimligen borde vilja få svar på som läsare.→ Läs resten av inlägget!

WAPI, Storytel, och vår önskan om att allt ska vara gratis

Bra sammanfattning och analys av Torbjörn Löwendahl gällande den pågående konflikten mellan förlaget World Audio Publishing (WAPI) och ljudbokstjänstjätten Storytel:

Torbjörn Löwendahl – författare: STORYTEL OCH WORD AUDIO PUBLISHING I KONFLIKT!

WAPI har ju uppenbarligen försökt göra något bra för sina författare. Storytel tyck ha löst de högre kostnaderna per bok genom att helt enkelt inte erbjuda så många av WAPIs böcker på sin tjänst och göra de som är kvar mindre synliga – vilket WAPI nog inte hade räknat med. Författare som under lång tid tipsat sina läsare om Storytel känner sig svikna, och läsare som var mitt inne i en bok som plötsligt inte finns kvar på ljudbokstjänsten är arga. (Herregu, att vara mitt uppe i nåt spännande, och så är boken bara borta?!)

Det är knepigt att leva i en tid när vi vant oss att ha tillgång till mycket utan att betala särskilt mycket, om ens något alls. Via böckernas streamingtjänster får man tillgång till ”all världens böcker” (ja, det var en kraftig överdrift, det vet jag) till en kostnad som kan jämföras med vad *en* fysisk bok kostar, och dessutom stora delar av den teknik som behövs för detta (servrar, appar, etc). Det är ju förstås lite för bra för att vara hållbart. Den kommersiella aktören vill tjäna pengar. Alltså blir det knappt kaffepengar till författaren vid varje lyssning.

Självklart är författaren värd en större ersättning.

Självklart är det jättebra av WAPI att förhandla fram bättre ersättning.

Självklart vill boklyssnaren ha ett billigt abonnemang.

Självklart vill Storytel att deras verksamhet ska löna sig.→ Läs resten av inlägget!

Halvmånar och månskäror

En svensk politiker vill tydligen förbjuda halvmånar i det offentliga rummet.

Fast den symbol han vill förbjuda är egentligen inte halvmånen, utan månskäran. En halvmåne är just en måne som är *halv*, att halva den sida av månen som är vänd mot jorden är belyst. En halv fullmåne, liksom. En månskära däremot är det som visas på bilden. På bilden är månen ny; hade skäran varit vänd åt andra hållet hade den varit i nedan.

Månskäran – ”crescent” på engelska – är en vanlig symbol. Bland annat för islam; det är därför politikern ifråga vill förbjuda. För han är rädd för islam.

Men månskäran är också symbol för andra religioner, gudar och gudinnor. Och man behöver inte tro på några gudar för att fängslas av månen. Månen, i alla dess faser – ny, full, växande och avtagande, mot en kolsvart natthimmel eller bakom molnslöjor – är ett självklart blickfång på himlen. Hur kan man ens tänka tanken att förbjuda den?

Vi är många författare som på olika sätt använt oss av månen i det vi skrivit. I mina böcker finns månen både i urtida spådomar och på hedersplats vid avgörande händelser i nutiden.

Och nog är det fler än jag som tyst börjar deklamera Bo Bergman ibland när vi se månskäran?

🌙

Jag har nigit för nymånens skära.
Tre ting har jag önskat mig tyst.
Det första är du
och det andra är du
och det tredje är du, min kära.
Men ingen får veta ett knyst.
Jag har nigit för nymånens skära
tre gånger till jorden nu.→ Läs resten av inlägget!

Bödeln – Lagerkvist

Jag har läst Bödeln av Pär Lagerkvist.

Det var länge sedan jag läste Lagerkvist.
Jag tror att det var under gymnasiet jag läste både Gäst hos verkligheten och Barabbas, och skrev ett arbete om Lagerkvist. Gäst hos verkligheten minns jag inte mycket av, men tror att den rymde en del igenkänning. Barabbas gjorde däremot djupt intryck på mig, där jag befann mig i en övergångstid mellan barndomens självklara kristna tro och den lika självklara ateism jag till slut skulle komma att landa i. Barabbas har jag även läst om i vuxen ålder och tyckte fortfarande den var bra.

Igårkväll och idag på morgonen läste jag Bödeln (som är en mycket kort bok). Jag kan tyvärr inte påstå att den gjorde något större intryck på mig.

Kanske är det för att mänsklighetens ondska, och samtidiga vilja att skylla på andra för det som inte är som man vill, är så påtagligt i vardagen, och att mitt hopp om mänskligheten – eller de delar av mänskligheten som har en längtan efter makt – redan är så lågt? Jag känner inte att Bödeln ger mig några ahaupplevelser eller nya insikter. Kanske behövdes den i större utsträckning när den kom, när man i mindre utsträckning levde mitt i ”flödet”, ständigt bombarderad med senaste informationen om vad människans ondska orsakat? Jag vet inte.

Litterärt tycker jag boken är lite svårläst, trots sitt enkla format. Det är många karaktärer som fladdrar förbi, de flesta av dem ytterst hastigt, samtidigt som många av dem deltar i intensiva dialogskiften.→ Läs resten av inlägget!

Något jävligt provocerande som når ut i bruset

En gång i tiden kunde man nå ut på sociala medier genom att skriva kloka, genomtänkta, nyanserade saker. Men det var längesen.

Nuförtiden behöver man nästan alltid vara provocerande för att ens inlägg ska nå bortanför den allra innersta kretsen av följare. Posta något som delar människor i två läger, för och emot, så att de börjar munhuggas i kommentarerna eller delar inlägget ihop med sin egen åsikt.

Nu är det visserligen inte svårt att vara provocerande i vår polariserade samtid. Nästan allting man tycker finns det jättemånga som tycker precis tvärtom, och de talar gärna om att man är dum i huvudet när man tycker det man tycker. Nuförtiden är det ju rentav provocerande för en del att man tycker skolan ska lära ut sånt som mänskliga rättigheter. Och jag har egentligen massor med åsikter som är provocerande enligt en del.

Men grejen är att jag inte gillar att provocera. Och jag har varit med så länge på internet att jag inte längre har ork att hamna i tjafsiga diskussioner. Det tar för mycket energi och tid. Jag har andra saker jag vill lägga min tid och energi på än att någon har fel på internet.

Så jag har lärt mig att uttrycka mig på mindre provocerande sätt. Välja mina ord. Välja mina strider. Uttrycka mig så att det är tydligt att det är JAG som tycker något. Avväpna genom att ha med alla upptänkliga aspekter av ett resonemang redan från början. Och undvika en hel massa ämnen. För det ger mig ingenting med bråk, och det tillför inget positivt till vårt samhälle att polarisera det ännu mer.→ Läs resten av inlägget!

Tvinga ingen att analysera böcker!

En sak jag har svårt för är påtvingade bokanalyser. Alltså när någon – oftast skolan – tvingar den som läser eller läst en bok att analysera en bok på korsen och tvärsen. Vad handlar boken om? Tycker du att personerna gjorde rätt? Vad tror du kommer hända sen? Vad tror du författaren vill säga med den här berättelsen och varför tror du hen skrev den? Varför tror du Lisa blev kär i Nils? Vad tyckte du var bäst med boken? [Hur vet du ens att jag tyckte något var bra?] Berätta om din läsupplevelse!

Det må vara hänt att man gör det om man studerar litteraturvetenskap. Och jag köpte det på gymnasiet, även om jag hade svårt för det – för det fanns liksom samtidigt hela tiden en underliggande antydan om att det fanns ett rätt svar och att de andra var fel. Men för yngre barn stör det mig på riktigt.

När min äldste son gick på lågstadiet så presenterade man på ett föräldramöte hur man arbetade för att öka läsningen och bättra på läsförståelsen. Detta gjorde de genom att först diskutera vad de tror kommer att hända i boken, sedan ställa tusen frågor, grotta ner sig i betydelsen av ”svåra” ord (även ord barnen inte själva tycker är svåra), redogöra för tid, plats, huvudperson, andra viktiga personer, vad bokens ”problem” är och så handlingen, samt dessutom göra konst av det. Mer avancerat än när jag gick gymnasiet.

Jag svalde min frustration under mötet (eftersom alla andra verkade tycka det var jättebra) och gick hem och skrev i min blogg istället.→ Läs resten av inlägget!