Kategori: Okategoriserade

Okategoriserade

L som i Leinion

Min huvudperson, jaget i mina böcker, har många namn. I början av första boken kallas hon Nanna, men egentligen heter hon Iona Ailonise, och i stora delar av andra boken kallas hon Ailsa.

Men innan hon fick namnet Ailonise hann hon ha många andra namn. De namn jag valde när jag först började skriva min bok 1989 hann jag växa ifrån, eller hur man ska säga.

Smeknamnet Leinion har hon däremot haft länge. Kanske inte sedan allra första början, men i alla fall sedan 1991. Leinion, smeknamnet som betyder ungefär ”flickan från skogen” och som inte uttalas som det stavas. Jag var väl i en ålder när jag tyckte det där med stavning och språk var spännande (okej, det tycker jag visserligen fortfarande). Och det fick hänga kvar. Det är Leinion det står på pärmar och tidskriftssamlare med material från den tiden, och det är Leinion det stått i mina arbetsdokument och manus. Leinion, eller förkortat L. Bok 2 hette länge bara L2.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Författarintervju i Fantasykammaren på Facebook

  • Berätta lite om dig själv!

Jag är en medelålders ensamstående mamma som bor med barnen och två katter i ett hus på landet. Jag tycker egentligen om ordning och reda, men det finns så mycket roligare saker att göra än att städa, så därför är det aldrig ordning omkring mig ändå. Jag målar fönstren (karmar och bågar) oftare än jag putsar fönstren.

  • Berätta lite om din bok. Vad handlar den om?

Den handlar om det som händer efter att man genomfört det omöjliga uppdraget. När man räddat världen och kommer hem. Det är lätt att inbilla sig att allt ska vara frid och fröjd då. Men om man behövt ge sig av hemifrån hastigt, tagit ansvar man egentligen inte är redo för, och med nöd och näppe klarat sig igenom en mängd svåra situationer, då är det inte så lätt att komma hem och fortsätta som vanligt. Den krocken handlar Knutar och band om. Med ett modernt uttryck kan man väl kalla det psykisk ohälsa, eller i alla fall några aspekter av det – men i fantasykostym.Dessutom handlar dem om vad det i praktiken innebär att vara prinsessa. Hur man hittar sin plats i tillvaron när man på något vis hela tiden är placerad vid sidan om alla andra. Och hur det där kompliceras när man får känslor för någon och det inte stämmer med de planer andra ställt upp.

  • Är den fristående eller del i en serie?

Det är andra delen i en serie. Första boken heter Lysande klot tvenne.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Leike

”På den sjätte dagen glesnade skogen och efter ett tag kom vi fram till ett öppnare område. Skogen låg fortfarande runtom, men på behörigt avstånd.”

När jag skulle namnge en av de viktiga platserna i boken Knutar och band så kände jag att jag ville basera namnet på något som faktiskt betydde något.

Jag började med ordet glänta. För det var ju på sätt och vis en glänta det handlade om, både rent konkret och mer känslomässigt: en öppen och ljus plats. Så jag lekte med ordet ”glänta”, med bokstäverna, och försökte få fram ett bra namn. Men jag lyckades inte.

Så då började jag leta andra ord jag kunde utgå från, ord som kunde ha en relevant betydelse, även i överförd mening.

Jag passerade exempelvis förbi ordet ”lund”, alltså ”mindre (i allm. icke planterad) trädsamling, liten (tät) skog, dunge, skogsdunge” men också ”i hednisk religion, om lund som tros vara boning för ngn gudomlighet, lund som betraktas ss. helig o. vari kulthandlingar försiggå”. Men det funkade ju inte – platsen i min bok skulle ju tvärtom vara ett ställe där det inte växte träd.

Och nånstans i det där trillade jag över ordet Lycka.

Ja, inte lycka så som vi oftast använder det. Utan lycka som beskrivs så här i SAOB:

”(i vissa trakter) (inhägnad mindre) åker l. svedjemark l. äng (omgiven av skog); åkerlapp, (litet) gärde; täppa.”

Men jag var inte riktigt nöjd. Så jag vandrade vidare. Via funderingar på ängar, till engelska ordet “leigh”:

”(archaic) A meadow.
From Middle Englishlegh, lege, lei(“clearing, open ground”) from Old Englishlēah(“clearing in a forest”) from Proto-Germaniclauhō(“meadow”), from Proto-Indo-Europeanlouk-(“field, meadow”).→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Det här med ålderskategorier …

När en bok ska ges ut så behöver den katogoriseras. Bland annat ska man ange vilken ålder den riktar sig till.

Jag ska ju direkt säga att det här med kategoriseringar och klassificeringar inte är min starka sida. Att placera i fack är ju alltid frågan om att förenkla och därmed ignorera vissa aspekter. Hur vet man om det är rätt eller fel aspekter man ignorerar? Och vad säger att det inte hade varit bättre att kategorisera på en annan ledd, eller ignorera andra aspekter? De förenklingar man gör riskerar ju alltid att gynna genomsnittet och missgynna de som hamnar ytterst i alla varianter av spektra.

Nå. Böcker ska ändå ålderskategoriseras 🙂

Personligen tycker jag att en bra bok ska kunna läsas av ganska blandade åldrar, eller att ålder inte ska vara den väsentligaste kategoriseringen. Stil och smak handlar inte nödvändigtvis om ålder. Jag som vuxen kan ha oerhörd behållning av att läsa Sandvargen (som enligt info hos förlaget riktar sig till åldern 6-9 år), även om jag egentligen läste den för mina barn (som vid den tidpunkten var 3 och 7 år), och vi är väl många vuxna som uppskattar en del av Astrid Lindgrens böcker.

Men nej, mina böcker är inte skrivna för barn.

Min första bok, Lysande klot tvenne, började jag skriva när jag var 13½ år, och då med sikte på läsare i min egen ålder. Eller snarare läsare av min egen typ, om jag ska vara ärlig. Ålder funderade jag nog inte över. Hade någon föreslagit att jag skulle låta klasskamrater på högstadiet läsa det jag skrivit så hade jag nog skrikit högt.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vad händer när äventyret slutar?

Första boken om Elsinorien – Lysande klot tvenne – är på många sätt en klassisk fantasyberättelse, med många av de välkända inslagen. En föräldralös huvudperson (som sedan visar sig vara någon helt annan än hon trodde). En ond trollkarl. Ett uppdrag som behöver lösas. Spådomar och märkliga drömmar.

Uttjatat, kan man tycka. Behövs det verkligen fler sådana böcker?

Men samtidigt är ju dessa teman klassiska just för att de innehåller något som lockar. Annars hade de ju inte levt kvar genom århundraden och årtusenden. Men tvärtom så dyker de fortfarande upp i nyskrivna tv-serier.

Min andra bok däremot … den tar vid där äventyret slutar. När man löst uppdraget och kommer hem, vad händer då? Är allting frid och fröjd? Hur mår man egentligen när man genomlevt alldeles för mycket jobbigheter? Och hur ter sig vardagen efter det?

Det finns sår som behöver läka. Tomrum som behöver fyllas. I allt detta väcks även existensiella frågor – och känslor.

För vad ska en prinsessa av Elsinorien göra med livet? Vad får hon egentligen göra? → Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

D.

D.

Så hette han under lång tid, karaktären som fanns med i det enda färdigskrivna avsnittet i bok 2, personen som var ett bärande skäl till att bok 2 någon gång måste skrivas, krävde att bli skriven.

D stod det i mina anteckningar om honom, för jag visste att han skulle heta något på D. Men jag kunde inte komma på vad han skulle heta, kunde inte hitta vare sig några befintliga namn eller några egenkonstruerade som verkade stämma.

Fram tills nyår 2016/2017. Då var jag på gång att ta upp skrivandet av bok 2 (eller om jag faktiskt hade hunnit börja?), och han behövde verkligen ha ett namn.

Och plötsligt fanns namnet där, i mitt bollande av bokstavskombinationer under nyårshelgen.

Dainas! Dainas skulle han heta!Och det har han hetat sedan dess, och det är alldeles alldeles rätt ❤→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Varför Elsinorien?

Min fantasyserie heter Elsinorien. Landet berättelserna utgår ifrån heter nämligen Elsinorien. Men varför heter det just Elsinorien?

Under lång tid hade jag egentligen ”glömt” hur det blev så. Eller ja, landet hade hetat Elsinorien så länge att det var helt integrerat för mig, en sån där självklarhet man inte alls funderar över. Men så råkade jag höra ursprunget till namnet i nåt sammanhang, och då kom jag ihåg.

Elsinore är det engelska namnet på den danska staden Helsingör. Staden man turar till med färjor från Helsingborg, och även staden där Shakespeares Hamlet hör hemma (på Kronborgs slott).

Jag snappade upp namnet Elsinore i ett engelskt (amerikanskt?) uppslagsverk som fanns i mitt barndomshem. Arvegods efter någon, tror jag. Och som barn älskade jag att bläddra i uppslagsverk, läsa lite här och lite där, mest på slump. Man började med något uppslagsverk, och sedan bläddrade man vidare, eller blev nyfiken på något utifrån det man läst och slog upp nästa ord.

Någon av de där gångerna snubblade jag alltså över Elsinore. Jag tyckte det var fint, och det fastnade i mitt huvud. När jag sedan behövde ett namn på mitt påhittade land så fiskade jag uppenbarligen upp det ur minnet.

Elsinorien har inte så många likheter med Elsinore/Helsingör. Båda ligger på östkusten. Båda är ganska lika hemma fast ändå inte riktigt. Men det är nog allt.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Unlikable

I think that what our society teaches young girls, and I think it’s also something that’s quite difficult for even older women and self-professed feminists to shrug off, is that idea that likability is an essential part of you, of the space you occupy in the world… [and] that you’re supposed to hold back sometimes, pull back, don’t quite say, don’t be too pushy, because you have to be likable…

What I want to say to young girls is forget about likability. If you start thinking about being likable you are not going to tell your story honestly, because you are going to be so concerned with not offending, and that’s going to ruin your story… The world is such a wonderful, diverse, and multifaceted place that there’s somebody who’s going to like you; you don’t need to twist yourself into shapes.

Nigerian writer Chimamanda Ngozi Adichie

Skrivande har för mig alltid varit ett sätt att kunna vara mig själv. Att inte behöva anpassa mig till omvärldens krav eller förväntningar på hur jag ska vara för att vara ”likable”. (Finns det något bra svenskt ord?)

IRL har jag annars alltid varit antingen för högljudd eller för tyst, tagit för mycket plats eller för lite (ja, båda delar, beroende på tidpunkt och sammanhang). Jag har gillat fel musik, fel kläder, ställt för mycket frågor (eller för lite), sagt emot när jag inte borde (eller till dem som inte ville bli emotsagda), och jag har varit ”fel” kombination av åsikter och egenskaper.

Läsandet och skrivandet har alltid varit en fristad.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Prinsessor, klänningar och kärlek

Jag var ingen särskilt prinsessig flicka som liten (inte vad jag själv minns i alla fall). Min vurm för klänningar med volanger, vidd och puffärmar slog till senare. För sent, snarast. För som tonåring i slutet av 1980- och början av 1990-talet var det helt ute att gilla den sortens klänningar. Det fanns inga att köpa, så jag sydde själv – och betraktades av omvärlden som smått galen när det kom till klädsmak.

Fast prinsessor var jag väl inte egentligen intresserad av. Ändå kom jag att skriva böcker om en prinsessa.

William R. Symonds, Public domain, via Wikimedia Commons

Och kärlek? Kärlek var något farligt när jag var tonåring (och yngre för den delen). Det hörde till det roligaste folk (jämngamla och vuxna) visste, det där att antyda att man var kär i någon och reta en för det. Oavsett om det alls var så att man ens var intresserad av personen eller inte. Det jag lärde mig var alltså att om jag hade känslor för någon så var det bästa jag kunde göra att inte visa det eller ens berätta det för någon alls. Inte så att jag var kär i någon större utsträckning i den åldern, men ändå. Kärlek var mest en pinsam sak man borde hålla sig ifrån om man skulle ses som hyfsat seriös. Och ja, det där har jag burit med mig, och jag har fortfarande svårt att prata om den sortens känslor.

Ändå har jag landat i att skriva om kärlek också. Fastän jag fått med mig att det är ganska patetiskt och inte alls något man borde ägna sig åt.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Respektlös och nonchalant

”Författaren har en nonchalant och respektlös inställning till språket.”

Nej, det är inte ett riktigt citat. Däremot har jag själv då och då gått och tänkt – rentav hoppats – att det där är något som kanske någon skulle kunna få för sig att skriva i en recension om mina böcker. Inte ordagrant, men med den innebörden. I alla fall om man menar respektlös på ett positivt sätt.Det där med språk – ordval, formuleringar, hur man använder olika tempus, och även vad man hoppar över – är spännande saker.

Under någon period av mitt skrivande (kanske under andra omskrivningen av boken, kanske senare) hade jag en önskan om att satsa på ett något ålderdomligare språk, för att det skulle passa bättre med när boken utspelar sig (även om det egentligen är oklart när det är, mer exakt). I den vevan bytte jag ut alla mamma och pappa mot mor och far. Sedan bytte jag tillbaka till mamma och pappa för vissa karaktärer. Numera säger alla mamma och pappa igen.

Med åren har jag lagt mig till med en avslappnad inställning till språket. Alla ord är bra! Alla ord behövs! I vissa sammanhang behövs ord som kanske uppfattas som ålderdomliga, för det finns inga ”moderna” ord för samma sak. Andra gånger använder jag ord som kan uppfattas som ålderdomliga för att jag helt enkelt gillar dem. Samtidigt använder jag många ord och uttryck som av en del kanske uppfattas som alltför moderna, vardagliga, ungdomliga eller på annat sätt utanför den ram som jag förväntas hålla mig inom.→ Läs resten av inlägget!