Elsinorien är en serie med tre böcker – så varför kallar jag det inte en trilogi?
Jo, för att jag inte vet om det är slut där.
Serien Elsinorien (namngiven efter landet som står i centrum för böckerna) består i nuläget av tre böcker: ”Lysande klot tvenne”, ”Knutar och band” och ”Viddernas väv”. Och slutet på tredje boken knyter på ett sätt ihop saker på ett sätt som gör att det funkar att det slutar där, om jag aldrig skulle skriva klart fler böcker.
Men i mitt huvud tar det inte slut där. Det finns bitar skrivna av en fjärde bok. Och det finns mer tankar. Men i nuläget saknar jag dels vissa avgörande bitar för att få ihop berättelsen, dels saknar jag tid och ork att engagera mig i skrivandet (och att fundera över de saknade bitarna). Ska jag ta mig an att fortsätta vill jag att det framför allt ska finnas tillräcklig ork för tankearbetet. Det gör det inte just nu. Alltså får det vänta.
En trilogi ser jag som något avslutat, som att jag officiellt satt punkt. Det har jag inte gjort, åtminstone inte än.
Däremot har jag inga problem med att läsare kallar Elsinorien för en trilogi. Ur läsarhänseende är det ju vad det är i nuläget: tre böcker som hänger samman, som släppts med ganska kort mellanrum och sedan inget mer. Klart det är en trilogi för den som läser. → Läs resten av inlägget!
