nov 12 2023
Så här berättar Ailonise i Lysande klot tvenne:
Jag hade förstås alltid vetat att jag hade en pappa någonstans. Men jag hade inte haft några höga tankar om honom. När jag var liten hade det viskats och spekulerats överallt omkring mig om vem som kunde vara min far. Folk antog att han var någon okänd förbipasserande, och det förstod man ju hurdan han var. En slusk, en dålig människa var han, det kunde vem som helst räkna ut. Och mor min var knappast utan skuld hon heller. En liten oäkting var hon, flickebarnet Ailonise. ”Horunge” var det många som klämde till med.
Med åren hade skandalhettan minskat och det hade blivit tyst om saken. Men jag hade själv trott ungefär detsamma som alla andra. Jag hade tagit för givet att min far var en människa utan samvete, som aldrig tänkt på följderna av vad han gjort. Hur hade han annars kunnat låta mig vara kvar på det där hemska värdshuset? Inte för att jag var unik, det var inte direkt ovanligt med fäder som aldrig hörde av sig. Men jag hade så gärna velat, jag önskade att jag kunnat tro att han var annorlunda. Och för bådas vår skull brukade jag önska att han var död. Det var det bästa försvar jag kunde ge honom, och i praktiken var jag ju ändå föräldralös i vilket fall.
📚📚📚
Så hur är det, var hennes pappa en slusk, en människa utan samvete? Du får veta mer om du läser böckerna om Elsinorien.→ Läs resten av inlägget!
nov 01 2023
Det här är till dig som blir stressad över alla som skriver om NaNoWriMo.
Nej, du behöver inte vara med.
Även om folk säger att det är jätteroligt, eller att det är rätt tillfälle att komma igång med skrivandet, eller något annat som låter klokt och bra.
Det är du som känner dig. Det är du som vet vilka metoder som passar dig och vilka som bara stressar dig.
För vissa passar det jättebra som motivering att ha ett tydligt mål för en avgränsad tid på det viset. För andra not so much.
För min del är det en trött tid på året, när jag behöver prioritera sömn och vila. Men även vid andra tider på året passar modellen mig dåligt. Skriver gör jag när det funkar, beroende på mående, men också beroende på vad som påverkar resten av familjen, som ju också är mitt ansvar. Att gå omkring och ha dåligt samvete för om jag inte hinner skriva blir bara en belastning.
Känner du att NaNoWriMo inte är din grej? Det är helt okej! Och du är inte ensam om att låta bli, även om det kan verka så.→ Läs resten av inlägget!
nov 01 2023
Den här dagen har jag ägnat huvudsakligen åt diskmaskiner. Det var inte vad jag hade planerat för min lediga dag, men men …
Diskmaskinen talade i måndags kväll om att den ville träffa tekniker. Så tekniker bokades till på fredag. Men igår hörde teknikern av sig och meddelade att han kunde komma redan idag på morgonen. Toppen! Visserligen gillar jag att sova länge när jag är ledig, men jag gillar också att ha en fungerande diskmaskin.
Efter att teknikern kopplat sitt moderna diskmaskinsstetoskop till diskmaskinen och tankat ut info till datorn så konstaterades att det var cirkulationspumpen som behövde bytas. Dyrt sånt. Och stetoskopet kunde också tala om att vi på de sju och ett halvt år som vi haft den här diskmaskinen så har den använts en tid motsvarande 15 år. (Den installerades den sista dagen min man var kvar hemma. Dagen efter åkte han till palliativa för att få dropp och vila upp sig lite. Han dog några dagar senare.)
Ja, det blir ny diskmaskin.
Resten av dagen har jag ägnat åt att jämföra diskmedelsmodeller på nätet. Och att googla bilder på de intressanta modellerna. För jag vill ju veta hur de verkligen ser ut inuti. Vad som går att fälla i korgarna. Hur de är strukturerade. Men i vanlig ordning så innehåller webbsidornas info mest den ointressanta infon. En bild på utsidan av en diskmaskin är rätt meningslös. Och de modeller som jag var intresserad av verkar inte finnas så att man kan åka och titta på i närheten heller.→ Läs resten av inlägget!
okt 31 2023
Susan Coopers serie En ring av järn / The dark is rising består av fem böcker. En utspelar sig vid jul/midvinter, en vid midsommar, en runt förste maj, en runt förste augusti, och en nu, vid de dödas dag, då året ock dör. Samhain, som en gång i tiden firades som nyår av kelter.
Gråkungen heter boken som utspelas i Wales under övergången oktober-november.
Det jag älskar med Susan Coopers böcker är hur hon, på ett så okomplicerat sätt binder samman det nutida med det väldigt gamla, det lokala med det globala, gammal Arthursaga och legender med fragment av annat. Det blir aldrig pompöst och överdrivet utan bara enkelt och självklart.
🐺🎃🍂🕯
”On the day of the dead, when the year too dies,
Must the youngest open the oldest hills
Through the door of the birds, where the breeze breaks.
There fire shall fly from the raven boy,
And the silver eyes that see the wind,
And the light shall have the harp of gold.”
🐺🎃🍂🕯→ Läs resten av inlägget!
okt 28 2023
Den här bilden återvänder jag till med jämna mellanrum.
Nej, jag tror inte på ”Satan”, inte på någon gud heller. Däremot fångar bilden den eviga konflikten i vardagen. Konflikten mellan det som behöver göras och det jag vill göra.
Det är lätt att säga att man ska strunta i måstena. Även om jag är uppvuxen som ”duktig flicka”, och sedan barndomen bär med mig grundprincipen att man ska göra de tråkiga måstena innan man gör roligare saker, så tycker jag numera, principiellt, något annat. Jag tycker numera att det är klokt att inte vänta med det roliga tills allt det tråkiga är gjort.
Rent praktiskt är det svårare. Måstena är måsten av en anledning. Disken behöver diskas för att man kommer att behöva sakerna rena och för att det behövs bänkyta för att kunna laga mat. Mat behöver lagas för att äta bör man. Kläder behöver tvättas (och lagas!) för att man ska ha något att ha på sig när man går till jobb och skola. Återvinningen behöver lämnas iväg för att inte all golvyta ska vara belamrad med kassar med gamla mjölkpaket och plastförpackningar från frysta grönsaker. Kattlådan behöver grävas för både människors och katters skull. Och jag skulle verkligen behöva täta runt rören i skåpet under köksvasken, för det är lite otrevligt att mössen kommer in där och lever rövare i sophinken.
Och så vidare.
Det tar aldrig slut.
I grunden är det måstena, överlevnadssakerna, vi behöver göra för att livet ska kunna fortsätta. Plus att jag egentligen mår dåligt när det är för rörigt omkring mig.→ Läs resten av inlägget!
okt 24 2023
Den frågan har jag fått från både flera andra författare på instagram.
Det finns förstås många svar på den frågan, men det viktigaste är nog att jag inte kan låta bli.
Mitt huvud håller ständigt på att formulera saker. Vad förnågot skiftar över tid. Ibland vill jag förklara något eller argumentera för något. Andra gånger skapar jag dialoger mellan påhittade personer. Och en del gånger vill jag få ur mig en känsla genom att sätta ord på den.
Skrivandet är förlängningen av det här. Det är jobbigt att ha alla de där meningarna surrande i huvudet. Genom att skriva ner dem kan jag sortera dem i bästa möjliga ordning, fylla på där det fattas något, och sedan släppa dem. Då blir det lite lugnare i huvudet … i alla fall ett tag 🙃
Vad jag gör med det jag skriver beror på omständigheterna men också på innehållet. Vissa saker passar in i en större berättelse och blir till böcker. Annat hamnar i en blogg eller på sociala medier.→ Läs resten av inlägget!
okt 22 2023
En gång i tiden kände människor inte till så mycket bortanför den egna hembygden. Det gick att föreställa sig att nästan vad som helst fanns bortanför skogen, staden eller landets gräns. Man visste inte heller mycket om hur olika krafter faktiskt fungerade.
Sen utforskades världen, både i det stora och det lilla. Nyfikna människor reste till okända delar av världen eller utforkade naturlagarna. De vita fläckarna på kartan blev allt färre.
Vi som vill fantisera om det okända kan inte längre berätta sagor om fjärran okända länder, för det finns ingå sådana. Vi kan inte heller göra som Jules Verne och hitta på saker i vårt närområde under havsytan eller på väg till månen.
Så vi får hitta på egna världar. Långt borta, bortom stjärnorna, på andra sidan galaxen, finns världen jag hittat på.
Och vi får hitta på magiska krafter för att kompensera för att vi redan fått förklaringar på nästan allt.
🗺
”Hur lyckliga kan vi bli,
Vi som vet vad stjärnorna består av.
Och hur magiska kan vi va,
När vi vet vad hjärnorna består av.
Hur lyckliga kan vi bli,
Vi som spillt på kartans alla vita fläckar.
Och hur spännande kan världen bli,
När vi vet vad fläckarna består av.”
/Emil Jensen → Läs resten av inlägget!
okt 19 2023
Vad läser du när höstmörkret härskar, regnet smattrar mot rutan och vinden viner?
⚪Lysande klot tvenne⚪ börjar just en sådan höstkväll. Det är mörkt, blåsigt och regnigt, och på värdshuset har en främling dykt upp. Men trots regndropparna på kläderna vill han inte sätta sig framme vid brasan med de lokala stamgästerna.
Vem är han? Vad är det för konstigt språk han pratar? Och varför tilltalar han just Nanna?
📚🍂
Snart är det höstlov, eller läslov som det numera också kallas. Hör du till de lyckliga som har ledigt och kan läsa mer än vanligt? Eller vill du ändå hitta höstläsning som passar ihop med en filt och en kopp varm dryck?
⚪Lysande klot tvenne⚪ är första boken i serien om Elsinorien. Rekommenderas från ca 14 år och uppåt. Finns även som ljudbok!
okt 18 2023
Höst. Tröttheten är mördande. Jag sover så mycket som möjligt, hugger varje tillfälle till extra vila, men det räcker liksom aldrig till.
Det är oktober. Jag brukar bli trött så här års, men jag tycker inte det brukar vara så här mycket. Å andra sidan vet jag mycket väl att det höstmys jag brukar längta efter snarast brukar försvinna i trötthet och en allmän kamp för att orka måstena, och det blir liksom inget över av ork och tid till att något ska kännas mysigt.
Slutet av oktober och övergången till november är en av mina sköraste tider på året. Jag vet att det är då jag måste lyssna på alla varningssignaler, sänka kraven på mig själv, på alla sätt och nivåer, för att jag inte ska krascha på ett eller annat sätt. Att inte vara rädd om mig själv nu kan kosta alldeles för mycket. Om det håller sig till ”bara” trötthet, behov av att sova, så ska jag egentligen vara tacksam.
Jag vet också att jag skrivit in en del av den här senhöstliga ömtåligheten i Ailsa, huvudpersonen i mina böcker. Skörhet och trötthet som balanserar på gränsen till depression och ibland slår över dit. Det själsliga mörkret. Jag vet att jag aldrig hade kunnat skriva in det i henne på det sättet om det inte vore för att det vällt över i mig själv.
Jag påminner mig om allt detta och tillåter mig sömnen. Och fortsätter att drömma om höstar som bara består av brasor, levande ljus, höstgrytor och färgglada löv.→ Läs resten av inlägget!
© 2025 Elsinorien.
Gjord med av Graphene-teman.
